Ingen selfieblygsel idag. Inte ens en räv i sikte i Lunsen. Bara jag. Lyssnande på mina egna dova steg mot den vattenmättade stigen. Ihållande regn som bryter ytspänningen i otaliga pölar. Långsamma andetag. Lunchlöpning.
(Ber om ursäkt för den kassa bildkvalitén. Min terrängmobil anno 1800-tal har lite fokusproblem. Men den fungerar i väta. Och den fungerar i kyla. Till skillnad från min ”smarta” variant.)
blogg@bureborn 
Ser härligt ut! Trots det blöta. 🙂
Det är bra konstigt med blötväder. Ser mycket värre ut när man tittar ut genom kontorsfönstret eller sitter i bilen, än när man väl springer i det. Då kan det vara riktigt skönt!
Jag förstår precis vad du menar. Uppfriskande känsla (oftast)! 🙂
Åja, jag tycker nog att bilderna är helt okej (om Ranelid ursäktar språkbruket), även om jag naturligtvis undrar över det vita luddet på en av dem (?).
Framkomligheten (för att inte säga löpvänligheten) ser trots allt ganska bra ut längs Upplandsleden (om jag tolkar de orangea markeringarna rätt), fast det är kanske bara tillfälligt? Jag har (som jag tidigare sagt) ännu aldrig besökt området…
Det vita luddet är en vattenpöl med regndroppsmönster. Fotat med dåligt fokus. 🙂
Visst är det Upplandsleden. Bred som en autostrada, men rötter, stenar och klippor gör att stigen är trixigare att springa en den ser ut. I alla fall för vrickningsrädda personer som jag. Drygt en minut långsammare per kilometer än mitt normala skogstempo.
Terrängmobil skulle man ju faktiskt behöva ibland. Ur säkerhetssynpunkt är de ju rätt värdelösa, de smarta.
Bildkvalitet eller ej, blir totalt löpsugen oavsett!
Sista gången jag vrickade mig i obygden blev jag varse hur viktigt det är att man kan lita på sin telefon. Som tur var hade svärfar köpt en vädertålig knapptelefon som bott i sin oöppnade kartong i flera år. Den lade jag beslag på i julas. Suverän!
Ping: Skogs- och terränglängtan | Lite Längre