Kära dagbok.
Den frasen har jag försökt mig på x antal gånger. Alltid med samma intention; här ska skrivas dagbok och det ska göras varje dag. Efter en alltför kort tid har samtliga dagböcker fallit som sladdriga pannkakor till marken. För att skriva varannan dag gilldes inte. Antingen varje dag, eller så inte alls.
Jag har satt upp andra ”måsten” för mig själv. Tandtråd. Varje dag. Två liter vatten. Varje dag. Peeling i ansiktet. Minst en gång i veckan. Excentriska tåhävningar. Varje dag. Sortera de digitala bilderna. Varje söndag. Äppelcidervinäger, eller ännu värre: fiskleverolja. Varje dag.
Ibland har jag hållit ut rätt länge. Ibland föll de uppsatta avsikterna på sin egen orimlighet. Omgående. (Fiskleverolja smakar INTE gott.)
Numer är jag klok. Typ. Gör inga utfästelser. Lovar inte mig själv att göra saker varje dag, varje vecka eller ens varje år. Nyårslöften göre sig icke besvär. Eller snarare, jag gjorde inte det fram tills i går. Då antog jag Nix utmaning. Löpskolning, löpstyrka och löpstretch. Varje vecka.
Stretchen är inget problem. Stretchar gör jag efter nästan varje löpt runda. Löpstyrka – check. Det löser F&S eller gymet. Kraven på löpskolning kan bli aningen klurigare att klara, men jag bör kunna övertala mig själv att sprätta uppför kyrkbacken lite oftare. Den absolut största utmaningen ligger i att komma över mitt eget motstånd mot föresatser. Mot rutiner. Redan nu lurar revolten i mitt inre. Vill göra omedelbart myteri mot detta nya måste.
……………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Den riktigt karaktärsfaste kan bryta ett ”måste” då och då utan att långsamt förfalla till ett totalt ”icke”. Gör myteri och ta befälet över ditt överjag!
Jag springer varannan dag, nästan alltid, men ändå bara när jag vill. Likadant här: Den vecka jag absolut inte känner för skipping eller hälkick eller indianhopp, sätter jag stolt en nolla i protokollet och det fiffiga med Nix utmaning är att det är tillåtet. Fast någon present får man kanske inte.
Åh vad jag känner igen mig. Fasta rutiner har jag svårt för, gillar det inte alls, förmodligen för att det tvingar mig ut ur min lättja. Numer finns det dagliga måsten som jag kan klara, mest för att jag inser i huvudet att rutiner och vanor gör det enklare och lättsammare på sikt. Handlar kanske egentligen om en ovilja att sköta om mig själv, att vara äckligt skötsam, prudentlig, styrd av måsten, själsligt död.
Därav ingen löpskolning, inga backpass, sparsamt med stretching och ingen coreträning. Jag inbillar mig att jag kommer att jag kommer tycka att det också känns roligt, när grunden finns på plats, eller är det ett tankefel ??
Det ska bli ett sant nöje att få tävla MED dig. Jag tävlar bara MOT mig själv – men tänker gå som segrare ur denna tävling. Lovar. Om jag så ska behöva besöka din kyrkbacke och köra skip och höga knän på mållinjen…
Jag verkligen försöker att hålla de saker jag sätter mig för. Lyckas givetvis inte alltid. Ofta då på grund av att mitt beteende inte gillas av människor i min närhet som jag bryr mig om. Är nog ganska så envis när jag väl bestämt mig.
Fick lite att fundera på då jag läste om utmaningen på Nix blogg. Jag vill så gärna ställa upp i tävlingen. Men Dr Phil ”låter” mig inte. Ingen styrka under grundträningsfasen! Ajabaja.
Vad göra? Ställa upp, men stolt sätta nollor de första nio veckorna, för att sedan försöka maxa de följande tjugoen? Meningslöst? Förmodligen. Eller? Råd mottages tacksamt. 😉
Ja – gissa om jag gillar dessa måsten eller ej…
Ställ upp för den goda sakens skull så blir det större prispott. Det kan jag säga utan att skämmas eftersom jag vet att den inte blir min.
Ja, du har rätt Jumper. Idén är kalas. Denna utmaning kan man inte tacka nej till, även om jag får lämna w.o. de första veckorna, åtminstone på styrkedelen. Att vinna är ju inte allt.
Nix, jag susar över till din blogg för att anmäla mig nu…
Tildo har fått ”fuskdispens”. Då kanske du kan utverka ”Maffedispens”?
Jumper: Jag har alldeles för dåligt pli på migg överjag, som ständigt ger mig dåligt samvete. Inte har jag ngn karaktär heller. Absolut ingen.
Slimslender: Skönt att höra att det inte bara är jag som ryggar för rutiner. Ibland börjar det krypa i kroppen på mig när jag lagar mat – för hur många gånger till i livet konmmer jag inte att stå vid samma spis?
Tror inte alls att du gör ett tankefel, förexten. Ju mer jag springer desto mer ”grejer” vill jag bygga på med. Löpskolning till exempel. Och koordinationslopp. Gav jag blanka sjutton i för ett par år sedan, men nu tycker jag plötsligt att det är rätt kul.
Mia: Sötnos! Tyvärr lär jag inte vinna över mig själv i den här tävlingen. Rebellen tar hem segern.
Benet: Att du härdar ut i din maffeträning säger en hel del om hur du klarar föresatser. Rena superhjälten på den fronten om du frågar mig. Ser att Jumper redan övertalat dig. Så bra. Du kommer säkert ifatt oss andra på upploppet.