Självhäftande behov

*sjunger* Jag vill ha mer tejp. Ge mig mer tejp. Jag vill ha mer tejp.
(Melodin: en känd julsång av Adolphson&Falk.)

IMG_2887

Jag har inte sprungit på en vecka. Allt är ledbandens fel. Ledbanden i min vänstra fot som inte har någon karusha kvar. Lika mycket stuns i dem som i resåren i en utnött, gammal baddräkt. Obefintlig alltså.

Jag lyckades kliva snett på ett cirkelpass i brandstationen förra veckan och stuka foth-vetet. Igen. Sist det begav sig var i maj. Sedan dess har jag gjort av med ett oändligt antal rullar idrottstejp. Så blev jag övermodig och skippade den självhäftande fotledsförstärkningen. Omedelbart straff på den oklokheten.

Nu har jag länsat tejphyllan i den lokala sportbutiken. Igen. Och förvarnat om att de bör bunkra upp medical blue. De fem rullar de kunde erbjuda räcker inte långt. Jag antydde också att de borde erbjuda mig mängdrabatt, men den bollen gick inte hem. Snålt. Det lär ju ändå vara jag som säkrar produktionen i tejpfabriken.

Av ständiga stukningarna kan man dock lära sig saker:

  • Att tejpa fotleder effektiv, snabbt och så tejpsnålt som möjligt utan att tumma på stabiliteten
  • Att uttöjda ledband stukas lätt – men också ”läker” snabbt. (De läker inte alls, men fotf-n går att träna med utan smärta även om den är svullen och blågrön.)
  • Att rebah och prehab av fotled borde vara ett stående inslag på träningsschemat.
  • Att man har noll självdisciplin och aldrig genomför de där rehab och prehabövningarna.
Fågelskrämma

Fågelskrämma

Änderna lyfter med vinande läten från stubbåkern. Likt hundra små reaplan. Uppskrämda från sitt  spillsädsdignande frukostbord av en rullande vålnad som materialiserar sig ur morgondimman.  Mylingen drar vidare längs landsvägen. Jagar upp duvor i svajiga elledningar och skränande måsar från … Läs mer

Håller tunt

Jag lovade runt i mitt nyårslöftesprojekt. Men som ni kanske minns så höjde jag redan då varningsflagg för löftesbrott. 24 veckor, 24 testade saker (några minst sagt krystade) blev det innan projektet gick i graven.

Men ett löfte tänkte jag hålla: att följa upp #18 och avslöja mitt nya jobb. Ett jobb som bland annat erbjuder den här utsikten från fikahörnan på det ena kontoret. I Lysekil.

hlabb

Och den här från bryggan på det andra. På Drottningholm.

solabb

De övriga kontoren/labben på Institutionen för akvatiska resurser på SLU (där jag ska jobba som kommunikatör) har jag inte hunnit besöka än. Som det i Öregrund. Massor av nya ställen att lunchspringa på. Massor av nya människor att lära känna. Saker att lära sig. Utmaningar att hugga tänderna i. Det här blir en kanonhöst!

Helt blåst

15 sekundmeter. Oäten på morgonjoggen känner jag mig tunn som ett rö i den styva kulingen. Kommer jag att tappa greppet om bohusgraniten vid Stångehuvud? Tumla likt ett klot hamnsenap i Gamlestans vindtunnlar? Klarar mig. Landar rufsig i pensionatets frukostmatsal och rullar ut därifrån allt annat än ett rö.

Med stort T

Jag läste motionsspår. Tog tunna plattlöparskorna. Blev rätt överraskad när terrängen (eller för den som vill; trailen) stavades med stort T. Knixig och trixigt. Klippigt och stenigt. Blött och kuperat. Själen blev glatt överraskad. Fötterna mindre glada. Belöning för samtliga: västerhavblänk mellan Bovallsstrands sjöbodar i solnedgången.

 

 

Plaskvått

I en klassiker ingår en Vansbrosimning. Så ock i den betydligt beskedligare ICA-versionen, som ju jag i ett något svagt ögonblick fick för mig att jag skulle genomföra. I ärlighetens namn antog jag den (modesta) utmaningen av ett huvudsakligt skäl: jag skulle tvingas simma. Min absolut svagaste gren. Alla kategorier.

Den 25 juli gick starten. Jag har aktivt hållit för öronen och vägrat lyssna på det startskottet. Men:

simning

Bildbevis!

Mina (och dotterns – det moraliska stödets) fötter i bassängen i Enköpings simhall. Tusen jäkla meter! Det var inte vackert. Det gick inte snabbt. Jag fick nackspärr, kramp i vänstertårna, femtioelva kallsupar (ok två, men det kändes som femtioelva) och klorkliande knäveck. Men. Tusen jäkla meter!

Två tusen kvar. Och vet ni, det kommer jag att fixa innan simmomentet måste vara avklarat den 4 september. För ärligt. Det var inte fullt lika illa som jag trodde det skulle vara. Jag var inte fullt lika kass som jag befarat. Jag kan simma!

Lojtramp

Loj. Min träning de senaste månaderna har varit just så. Loj. Lugn. Närmst maklig.

Gårdagens runda på montainbike utgjorde inget engergisk undantag. Jag betraktade min kvällslånga skugga som gled fram över skördeklara vetefält och filosoferade över sensommarens härlighet: blommande ljung som ger den ljuvligaste honung och rodnande äpplen som snart, snart kan bli knäckig paj. Att njuta av mörka kvällar under de kulörta lyktorna på verandan. Med infravärmen påslagen.

ljung_2

Loj träning passar dessutom perfekt för lyssning. I går gjorde Ingmarie mig sällskap. Bildligt talat. Hon fanns i mina öron via Swimrunpoddens intervju. Just swimrun är inget jag går igång på, men det gör jag däremot på Ingmaries sköna inställning till träningen och livet. Ta dig tid att lyssna under en stilla augustisväng i löparspåret!

BokBytarBox

Titta! Jag sprang förbi ett litet superduperlokalt bibliotek vid en av mina passager längs Upplandsleden, alldeles invid landsvägen.

Är helt säker på att den faluröda ”holken” inte funnits där förut. Eller så har jag varit mer än lovligt blind, även om den gömmer sig något bortom allfarvägen och troligen för en rätt anonym tillvaro. BokBytarBox nr. 7459901.

Jag misstänker att boxen är landets första eftersom skåpets ägare och BokBytarBox initiativtagare är en och densamma. Kartan över boxar i Sverige uppvisar dessutom bara en röd prick. Bokbyten bör absolut uppmuntras. Jag hoppas på fler skåpbibblor!

(Nix. Jag lånade ingen bok. Även om jag förstås skulle ha kunnat förvandla min löpartröja till bokkasse. Den funkar ju fint som svampkorg.)