Jag får springa! SPRINGA!

Ok. Det handlar bara om en minuts löpning. Men ändå. Jag får SPRINGA!

Var till naprapat Daniel idag. Hälsenan har blivit mycket bättre. Den högra är inte längre dubbelt så tjock som den vänstra. Och inte gjorde det lika outhärdligt ont när han nöp runt den heller, pressade och klämde för att få bort resterande vätska. Bara för det gav han sig på mina stela vadmuskler dessutom. Hittade triggerpunkter som sände ilningar ända upp i häcken. Ont är bara förnamnet.

Eftersom jag blivit så bra får jag springa en minut i morgon. Sen ska jag analysera efterverkningarna. Gör det ont under tiden – avbryt omedelbart! Ont ett par timmar efteråt eller ont dagen därpå? Stelhet dagen därpå är mindre farligt än stelhet efter ett par ynka timmar. Beroende på status får jag springa en eller två minuter tre dagar senare. Det ni – TVÅ minuter.

Så ska löpningen trappas upp. Dubblering av minuter. Sakta men säkert. Övriga rehab i form av excentriska tåhävningar fortsätter såklart. Minst åtta veckor till med 360 hävningar om dagen. Numer har jag 17 kilo i ryggsäcken. Ska nog öka på lite. Om jag hittar en eller annan tegelsten till i trädgården. Och så vadstretch, helst fyra gånger per dag.

Eftersom jag inte blir lycklig av rehab allena alternativtränar jag förstås: spinningpass, skivstångspass, core och ett eller annat gymbesök. F&S regerar! Och efter nyår mer än någonsin. Då startar de upp cirkelfys i Uppsala. Jippie!

……………………………………………………………………….

Jag har blivit hårdhudad. I häcken. Men inte i huvudet. Ett spinningpass då och då är svettigt, svinjobbigt och superkul. Spinningpass, på spinningpass, på spinningpass är svettigt, svinjobbigt och småtrist. Men vad gör man inte.

Jag håller konditionen vid liv. Och hälsenorna bråkar inte efteråt. Men det är inte löpning – så långt ifrån löpning. Jag saknar den meditativa monotonin i ett lugnt distanspass. Sätta en foten framför den ena. Bara vara. I ensamhet. Jag saknar snabbdistanspassen. Att lyssna till de egna, tunga andetagen, känna hjärtslagen sprida värmen ut i kroppen och mjölksyran kittla musklerna.  

Jag saknar närvaron. Härvaron.

……………………………………………………………………

Jag är bäst! Jag leder!

Mina staplar är längst på Funbeat. Det  var de inte igår. Då låg jag nästan sist.

Men så ändrade jag urvalet: från träning de senaste 30 dagarna till träning de senaste 14 dagarna. Tada!

(Nåt måste ju en stackars icke-löpande flicka få glädja sig åt.)

…………………………………………………………………..

En blogg är (oftast) en självcentrerad skapelse. En gnällig blogg, som min under löparabstinens, är en sann stilstudie i egocentrering.

I lördags fick jag ytterligare jagperspektiv. Var in till Uppsala och tog sista chansen att se utställningen Avtryck. En alldeles, alldeles underbar och förunderlig utställning av min alldeles, alldeles underbara vän Helena Laukkanen.

Den handlar om jag. Handfast innebär Helenas jagprojket att hon klipper ut alla ”jag” ur böcker. Alla dessa ”jag” får sedan ett nytt sammanhang. Som när de som här nålas upp som ett diffuserat jaglandskap på väggen.

Det är otroligt vackert. Och enormt tankeväckande.

Just det här verket – Avtryck – startade en process hos mig (som jag inte är klar med ännu). Det var något med de fastnålade jagen som fick mig att famla efter något nästan greppbart. Idag läste jag ett citat på Ingmaries blogg. Det handlade om vänner och löd: en vän är en människa i vars sällskap man törs vara sig själv.

Då hittade synapserna i min helgslöa hjärna varandra. De fastnålade jagen snuddade vid en fundering som jag ofta försöker springa ifrån. Vem f-n är JAG? Vem är jag när jag är mig själv? Finns det ett jag som går att fästa med en knappnål på väggen?

………………………………………………………………..

I morse trodde jag att sambon tänkte bjuda på frukost på sängen. Våfflor med grädde och hallonsylt. Det luktade nämligen nygräddade våfflor i hela huset.  Klockan halv sex på morgonen.

Men inte då. Det visade sig att det bara var i min näsa det doftade starkt av våffla. Något våffeljärn syntes inte till. Men sen nosade Pumlan lite närmare på mig, och påstod att det luktade – våffla.

Diabetes lär lukta äpple. Och tyfus ska visst lukta nygräddat bröd. Vad tror ni om diganosen för frasvåfflor?

……………………………………………………

Order från naprapaten. Hälsenorna ska avlastas medelst hälkilar. Så jag har dammsugit marknaden. Produktutvärdering pågår. Från Apotekets 150-kronorsmodell, via sportbutikernas geleiga varianter till 20-kronors korkkilar.

Känner mig som en gammal kärring i foträta dojjor. En desperat sådan. Och en jävligt gnällig.

Fast just nu mår vaderna rätt fint. Möra men flexibla efter dagens massage på jobbet. Med två blåmärken som bevis. Hälsenan gör inga väsen av sig heller. Så länge jag inte klämmer i dess närområde. Då gör det svinont.  Mystiken tätnar. Liksom desperationen.

Bara för att klargöra. Jag har inte sprungit på fyra veckor. Alternativträning tre gånger hittills – spinning och styrka. Gjort excentriska tåhävningar. Stretchat vadmusklerna. Gått på behandling hos naprapat tre gånger. Hälsenan blev bättre den första gången, men har sedan dess bara blivit sämre. Den är möjligen mindre stel på morgonen. Men gör ont så förbannat vid beröring. Och på kvällarna syns en tydlig svullnad längs senans insida ner mot forknölen. Däremot gör det inte ont om jag belastar senan genom att till exempel gå på tå eller studsa omkring. Fattar inte ett skit.

……………………………………………………………..

Jag har mindre, och mindre kända,  fötter än de här herrarna (vars avtryck pryder en av gångtunnlarna mot Råsunda).

Men även mina fötter är avgjutna. Någon väggprydnad lär de aldrig bli. Men nästa måndag får de sig ett par individuellt anpassade sulor. Jag hoppas sulorna åstadkommer mirakel.

Ett mirakel vore trevligt. Dagens besök hos naprapaten var det inte. Och då menar jag inte den smärtsamma behandligen. Den var ok.  Att hälsenan blivit sämre däremot - det var riktigt otrevligt. Och att vänster hälsena också tycks ha smittats. Varför vet vi inte riktigt, men ev. trycker skornas backkappor mot senorna som redan är irriterade.

Lite glad är jag i alla fall. För även om hälsenan bråkar mer får jag godkänt för spinning. I morgon blir det dubbelpass!

…………………………………………………………………………. 

Pumlan: Mamma. Varför vinner du aldrig när du springer?

Mamman: Jag är inte så snabb.

Pumlan: Om ett djur sprang efter dig och bet dig i rumpan skulle du springa mycket fortare. Ett lejon skulle vara bra. Eller en geting. Då skulle du nog gå i mål först.

……………………………………………………………………..

Idag blev jag förbannad. Ett säkert tecken på att jag håller på att tillfriskna. Äntligen!

En riktigt envis förkylning har parkerat i mina bihålor. De brukar alltid göra det, förkylningarna. Långtidsockupera min sinus frontalis.

Så nu har jag inte sprungit på tre veckor. TRE VECKOR!

Men är det någon gång man ska vara förkyld så är det när man fått löpförbud av naprapaten. För inte vill han att jag ska springa. Ännu. Alternativträning är förstås tillåten, men för sådana nöjen sätter snoret och slemmet stopp.

Mitt nasala mucus tycks dessutom ha påverkat tankeverksamheten. Flegmatiskt är bara förnamnet. Därav bloggfrånvaron. Men efter dagens koleriska utbrott antar jag att gallan vaknat till liv. Och i sinom tid får jag säkert fart på blodet också, och därmed tillbaka mitt sangviniska temperament. Om man nu får vara sorglös  när arbetsgivaren kallat till MBL-förhandling inför uppsägningar. Nån som behöver en livlig informatör/journalist?

…………………………………………………………………….

Onsdag morgon: höger hälsena knastrar och knorrar. Elastisk som pergament. Vill bara gå nerför trappan om jag går lite på snedden. Vänster hälsena påminner mer om rågummi, blir varm och böjbar redan på andra trappsteget.

Torsdag morgon: Vänster hälsena påminner fortfarande om rågummi. Höger hälsena säger knappt pip. Tänjer sig som en balettdansös i plié. Rena resårbandet.

Jaja, jag kanske överdriven en aning. Men skillnaden är faktiskt markant. Efter onsdagens besök hos naprapat Daniel har något hänt. På riktigt.  (Stor tack, Ingmarie för tipset – du är en ängel!)

Ont ska uppenbarligen med ont fördrivas. Han gav sig på min högra hälsena – klämde, pressade, tryckte och nöp. Gjorde Årsunda kalvdöd (min farmors begrepp för en otrevlig pinometod där man tar ett rejält tag om hälsenan och klämmer åt). Skönt var det inte. Men inte heller outhärdligt. Och visst fasen var det värt trekvart pina – jag kan ju gå rakt fram nerför trappan!

I sinom tid kan jag nog springa också. Men det krävs förstås ett gäng behandlingar till. För hälsenan som är irriterad, men nog knappast drabbast av tendinos (lättnadens suck). Men också för mina benhinnor. Att jag har benhinneproblem upptäckte Daniel ögonaböj, det räckte med att han tryckte till i skarven mellan skenbenet och muskeln på insidan; grimaserade illa och gnydde gjorde jag.

Men den här gången känns det som om jag är i trygga händer. Det ska nog gå att fixa till! Och jag ska göra mitt bästa för att problemen inte ska börja spöka igen. Som att tåhäva mig genom tillvaron, trappa upp försiktigt med löpningen och skaffa utprovade iläggssulor.

Sluta springa? Aldrig i livet!

…………………………………………………….