Order från naprapaten. Hälsenorna ska avlastas medelst hälkilar. Så jag har dammsugit marknaden. Produktutvärdering pågår. Från Apotekets 150-kronorsmodell, via sportbutikernas geleiga varianter till 20-kronors korkkilar.

Känner mig som en gammal kärring i foträta dojjor. En desperat sådan.

Fast just nu mår vaderna rätt fint. Möra men flexibla efter dagens massage på jobbet. Med två blåmärken som bevis. Hälsenan gör inga väsen av sig heller. Så länge jag inte klämmer i dess närområde. Då gör det svinont.  Mystiken tätnar. Liksom desperationen.

Bara för att klargöra. Jag har inte sprungit på fyra veckor. Gjort excentriska tåhävningar. Stretchat. Gått på behandling hos naprapat 3 gånger. Hälsenan har inte blivit bättre. Bara sämre. Ok, den är mindre stel på morgonen. Men gör ont så förbannat vid beröring. Däremot gör det inte ont om jag belastar senan genom att till exempel gå på tå eller studsa omkring. Fattar inte ett skit.

……………………………………………………………..

Jag har mindre, och mindre kända,  fötter än de här herrarna (vars avtryck pryder en av gångtunnlarna mot Råsunda).

Men även mina fötter är avgjutna. Någon väggprydnad lär de aldrig bli. Men nästa måndag får de sig ett par individuellt anpassade sulor. Jag hoppas sulorna åstadkommer mirakel.

Ett mirakel vore trevligt. Dagens besök hos naprapaten var det inte. Och då menar jag inte den smärtsamma behandligen. Den var ok.  Att hälsenan blivit sämre däremot - det var riktigt otrevligt. Och att vänster hälsena också tycks ha smittats. Varför vet vi inte riktigt, men ev. trycker skornas backkappor mot senorna som redan är irriterade.

Lite glad är jag i alla fall. För även om hälsenan bråkar mer får jag godkänt för spinning. I morgon blir det dubbelpass!

…………………………………………………………………………. 

Pumlan: Mamma. Varför vinner du aldrig när du springer?

Mamman: Jag är inte så snabb.

Pumlan: Om ett djur sprang efter dig och bet dig i rumpan skulle du springa mycket fortare. Ett lejon skulle vara bra. Eller en geting. Då skulle du nog gå i mål först.

……………………………………………………………………..

Idag blev jag förbannad. Ett säkert tecken på att jag håller på att tillfriskna. Äntligen!

En riktigt envis förkylning har parkerat i mina bihålor. De brukar alltid göra det, förkylningarna. Långtidsockupera min sinus frontalis.

Så nu har jag inte sprungit på tre veckor. TRE VECKOR!

Men är det någon gång man ska vara förkyld så är det när man fått löpförbud av naprapaten. För inte vill han att jag ska springa. Ännu. Alternativträning är förstås tillåten, men för sådana nöjen sätter snoret och slemmet stopp.

Mitt nasala mucus tycks dessutom ha påverkat tankeverksamheten. Flegmatiskt är bara förnamnet. Därav bloggfrånvaron. Men efter dagens koleriska utbrott antar jag att gallan vaknat till liv. Och i sinom tid får jag säkert fart på blodet också, och därmed tillbaka mitt sangviniska temperament. Om man nu får vara sorglös  när arbetsgivaren kallat till MBL-förhandling inför uppsägningar. Nån som behöver en livlig informatör/journalist?

…………………………………………………………………….

Onsdag morgon: höger hälsena knastrar och knorrar. Elastisk som pergament. Vill bara gå nerför trappan om jag går lite på snedden. Vänster hälsena påminner mer om rågummi, blir varm och böjbar redan på andra trappsteget.

Torsdag morgon: Vänster hälsena påminner fortfarande om rågummi. Höger hälsena säger knappt pip. Tänjer sig som en balettdansös i plié. Rena resårbandet.

Jaja, jag kanske överdriven en aning. Men skillnaden är faktiskt markant. Efter onsdagens besök hos naprapat Daniel har något hänt. På riktigt.  (Stor tack, Ingmarie för tipset – du är en ängel!)

Ont ska uppenbarligen med ont fördrivas. Han gav sig på min högra hälsena – klämde, pressade, tryckte och nöp. Gjorde Årsunda kalvdöd (min farmors begrepp för en otrevlig pinometod där man tar ett rejält tag om hälsenan och klämmer åt). Skönt var det inte. Men inte heller outhärdligt. Och visst fasen var det värt trekvart pina – jag kan ju gå rakt fram nerför trappan!

I sinom tid kan jag nog springa också. Men det krävs förstås ett gäng behandlingar till. För hälsenan som är irriterad, men nog knappast drabbast av tendinos (lättnadens suck). Men också för mina benhinnor. Att jag har benhinneproblem upptäckte Daniel ögonaböj, det räckte med att han tryckte till i skarven mellan skenbenet och muskeln på insidan; grimaserade illa och gnydde gjorde jag.

Men den här gången känns det som om jag är i trygga händer. Det ska nog gå att fixa till! Och jag ska göra mitt bästa för att problemen inte ska börja spöka igen. Som att tåhäva mig genom tillvaron, trappa upp försiktigt med löpningen och skaffa utprovade iläggssulor.

Sluta springa? Aldrig i livet!

…………………………………………………….

Nätverksbyte på jobbet. En datorlös dag. Och ett golv fullt av hopknycklade papper.

Förr, före datoråldern, skrev jag från a till ö.  Brev, skoluppsatser. Linjärt. Med logisk struktur. Tänkte först, skrev sedan.

Nu klipper och klistrar jag.  Kastar ner, förkastar, ångrar, lägger till. Det funkar fint i word och excel. Och i min digitala hjärna (personal brain - ett program som skapar tankekartor (mindmaps) av mina spretande infall). Utan dator blir resultatet intet mer än en hög skrynkliga papper.

Privat är jag inte ständigt datoruppkopplad. Men mitt förändrade tankemönster tycks ha spridit sig till hela min verklighet. Är det därför jag känner mig som en knölig papperstuss?

Kan man installera en digital hjärna mellan de organiska grå cellerna? Eller åtminstone defragmentera den analoga hjärnan? Får jag ingen ordning på det här åker jag snart i papperskorgen.

………………………………………………………………………….

Bara. Måste. Ha.

Och banne mig. Längst in i skafferiet hittade jag ett kantstött paket. (Undvek nogsamt att titta på bäst-före-datumet.) 

Nypon lär vara rika på c-vitamin. Kanske var det därför min förkylningsanande kropp Bara Måste Ha. Den föreföll åtminstone nöjd efteråt. Vilken helt klart måste tillskrivas placeboeffekten - att gammalt, hoptorkat nyponpulver innehåller en enda vitamin betvivlar jag.

Nu Bara Måste  jag  Ha laktritsbåtar. Innehåller de möjligen löpning i någon form? För sån lider jag brist på  just nu. Först frivillig (nåja) vila på grund av av ilsken hälsena. Och nu bihålor fulla av fluff. Febertrötta ögon. Och så har någon petat upp klipulver i näsan. Kanske från ett eller annat nypon.

…………………………………………………………………..

Visst, de var bländande vita. Splitternya. Och billiga = helt gratis. Men ändå gick jag ut från löparbutiken utan påse. Utan nya skor.

Som blivande löptränare (eller kanske snarare farthållare) blir man sponsrad. Med ett par löparskor. Bara att hämta ut på löplabbet. Men mina fötter är petiga när det kommer till skor. Riktigt petiga. Sponsormodellerna och mina fötter kom inte överens. Tårna tyckte att det ekade i den stora tåboxen, mellanfoten kände sig hopsnörd som en adelsdam i krinolin och hålfoten gillade inte att att vila på en ärta. Löpkänslan var det inget fel på alls, men komforten – nä,nä.

Ok. Jag hade förstås kunnat ta med mig skorna ändå. Använt dem som promenadskor. Eller gräsklipparskor. Eller måla-uthuset-falurött-skor. Men jag har redan hela garderoben full av avlagda löparskor som sakta sjangserar: från löpskor via spinningskor och plocka-svamp-skor till gräva-i-lerig-åker-skor. Jag behöver faktiskt  inte fler.

Så jag lämnande skorna till någon vars fötter jublar över passformen. Resursslöseri är liksom inte min grej. Och jag tycker faktiskt det är rent slöseri att ta hem ett par löparskor, låta dem bo i förrådet tills sulorna stelnar som gammal marsipan, och sen hiva dem i soptunnan. 

För att inte fötterna skulle bli sura och tvära fick de prova lite andra skor också. När vi nu ändå tagit av oss i strumplästen. Som tur är finns nästan aldrig några modeller i min storlek. Så jag provar för stora skor. Som jag naturligtvis inte kan köpa.

Kontenta. Jag gick visserligen back på gratisskorna jag inte ville ha. Men gick sedan med förtjänst eftersom jag avstod från att köpa några andra. Ekonomiskt resultat: plus minus noll. Ren och skär vinst på samvetskontot.

……………………………………………………………………………

Jag började viktlöst. Fyllde på med en engelsk-svensk ordbok i två band + och två svenska ordböcker. Idag klämde jag i SAOL oxå. Men det gör fortfarande inte ont.

Och ont ska det göra. Att göra excentriska tåhävningar. Det visar forskningen. Nu är ryggsäcken full. Måste nog ge mig ut i förrådet och leta fram fjällvandringssäcken på 60 liter. Den borde rymma en ansenlig mängd NE.

Mina hälsenebekymmer är alltså tillbaka. Får ligga kvar i sängen varje morgon och vicka igång fötterna, annars tvingas jag stappla likt en stelopererad nedför trappan. Första stegen på löprundorna känns det som om jag har två torra kvistar mellan hälben och vadmuskel, men sen brukar de springa till sig. Undantagsvis gör de lite ont i uppförsbackarna. Efteråt är vadmuskeln kort och koncis, men mjuknar snällt efter stretch.

Ingen allvarligare skada skedd alltså. Ännu. Men jag är fundersam. Mina löpardoser är inte stora alls just nu. 2-3 mil i veckan. Och jag har inte trappat upp kilometermängden eller intensiteten. Skorna är de gamla vamliga, men inte så gamla att de borde ha förlorat stunsen. Obalans i muskelstyrka? Inlägg i dojjorna? Felställning i höften?

Jag borde nog leta upp expertis i frågan. Förslag på expert mottages tacksamt!

………………………………………………………………………

Sommarens stora språkliga snackis var DN:s adoptera-ett-ord-kampanj. Själv hittade jag aldrig något ord att adoptera. Förrän nu.

Örnatasslan. En nära nog utdöd släkting till örngottet. Sånt lär man sig av Språktidningen.

1917 byttes ordet ut mot skvaller i den nya bibelöversättningen. (Fram tills dess gällde Karl den XII:s bibel från 1703. En sista bastion för utdöende ord. ) Skvaller är inte alltid så trevligt. Örnatasslan däremot. Det känns rätt mysigt.

…………………………………………………………………………….