Det här med vad vilovecka innebär är helt klart relativt. För sambon och hans löparkompis betyder det antagligen totalt träningsfritt. Det gör det inte för mig. I alla fall inte just nu. Det handlar ju inte om viloveckan efter en urladdning av typen maratonlopp.

Jag tar det bara mer piano. Två helt träningsfria dagar, eller kanske tre. Lättare löpning, färre kilometer. Två rörlighetspass. Massage.

Njutningsknarkar.

………………………………………………………………

Sen ger han sig på mina baklår, som han tyckte var mer illa däran. Stenhårda. ”Gör det inte ont? Nåja, folk som tränar brukar ha hög smärttröskel.” Och så tar han i så att skorna gnisslar mot platsmattan. Mina naglar lämnar märken i massagebänkens gröna galonklädsel.

Efter det känns det som ett varsamt vågskvalp mot huden när kan låter hårda tummar pressa mot mina yttre vadmuskler. Jag fnyser bara  lätt när han trycker handlovarna mot iliotibialbandet på lårets utsida och konstaterar att det verkligen behöver en omgång. Det är tydligen onormalt stramt, vilket inte direkt förvånar. Jag har ju känt att det drar otrevligt i knäleden. Löparknäaning.

Mörbultning hör en bra vilovecka till.  Spottar frotté resten av dagen.

…………………………………………………………………………

Social träningsdagbok på nätet är bra. Oftast. Men inte när jag har vilovecka. Och alla andra tränar som besatta. Ja, jag vet. Man ska inte jämföra sig med andra. Men ändå. Kan inte alla andra också vila den här veckan?

…………………………………………………………………………..

Tyst är det ungefär i tre sekunder inne i skogen. Sen upptäcker hörselsinnet omgivningen. Som att flyg till och från Arlanda ofta passerar över mina tassemarker. Ett dovt, nästan konstant, himmelskt brus, som blandas med det närmare ljudet av bilar på landsvägen en dryg kilometer bort.

Och börjar jag sen springa så går det inte att undkomma ljudet av vinterlöpning. Fraset av vindjackan, knirret när skornas dubbar träffar isig mark och det dämpade kraset när jag lämnar stigen och möter mossan.  Lämnar djupa spår efter mig i det frostigt gröna.

Ett par minuter senare hör jag ingenting annat än flåsande andetag. Gunder Häggs klassiska snöpulsning i all ära. Pulsa i frusen vitmossa är också jobbigt.

……………………………………………………………………

Men det finns fördelar med snölös vinter. Det går att springa obehindrat i spenaten. Som visserligen inte är särskilt grön, men ändå bygger Karl-Alfred-styrka i benen. Förra söndagens 18 kilometer landsväg går inte att jämföra med dagens 18 kilometer terräng.

Efter en och en halv mil längs Upplandsleden drabbades fötterna av tröttma och benen kändes blytunga. Kanske därför jag plötsligt trampade igenom var och varannan pudertäckt pöl. Innan dess tassade både jag – och räven – lättfotat ovanpå isen. Säkert 70 procent av sträckan följde jag djurspår. En mus, en räv, rådjur – alla valde de stig framför obanat.

Appropå tung så roade (nåja) jag mig med lite matematiska uträkningar under passet. Viktmässiga sådana. Vid frukostbordet läste jag RW, och coach Skoogs svar på en läsarfråga om den ultimata vikten för en långdistanslöpare. Han nämnde två ”formler” för att räka ut detta.

0,36 * kroppslängden i centimeter (en formel som tydligen presenterats av James Fixx)

Kroppslängden - 100 – 15 (ett ideal man tydligen pratade om på den tid Skoog var aktiv)

Enligt formel nummer ett borde jag väga nästan 56 kilo. Enligt version nummer två 40. Kanske dags för lite jojobantning?

………………………………………………………………………….

Lediga fredagar är helt osannolikt härligt!

…………………………………………………………………….

Det är ju för väl. För då kan man springa förbi den här julgranen i Sunnerstaspåret ett par gånger på lunchen. Backstudsa låren mjölksyrestinna fram till den och fundera på vem som fixar julgransplundringen.

……………………………………………………………..

Vilket snarast har att göra med kvaliteten på strumporna än på mängden träning. En kvalitet som förexten måste ha blivit sämre. Jag har använt samma strumpsort i evigheters evigheter. Har gamla grånade par som fortfarande är hela, om än tunnslitna. Men de nyinköpta paren, de pallar inte trycket.

Hur jag kan säga något om mängden träning, utan att ha sammanställt debet och kredit? Känsla. Och ett snabbt sneglande på ett par kurvor i träningsdagboken på Funbeat. Och jag vet säkert att jag förra vintern tränade sisådär 400 minuter i veckan, nu ligger jag på runt 300.

Jodå, nog har det hänt att jag sammanställt lite siffror då och då, men egentligen är jag inte särskilt intresserad. Lite Pippivarning på mig: kommer jag lagom till pluttifikationen? För att det ska vara någon riktigt vits bör ju sifforna dessutom – och framförallt analysen av dem – användas till något konstruktivt. Som att planera för framtida träning.

Det trycket pallar inte jag. Så jag går väl på som vanligt. I ullstrumporna.

……………………………………………………………….

Dessförinnan.

Nattgammal snö. Faller likt tussar från träden. Kallknarr när skorna nöter mot graniten. Springer längs Lotsstigen, mot Skeppsmalen och solnedgången över havet.

Löpning är vackert som fan.

………………………………………………………………………..

Bildsvit som doftar Linggymnastik.

Eller en modernare  filmsnutt.

……………………………………………………………