När jag var 19 år, kanske 20, lovade jag mig själv att jag skulle springa maraton. Någon gång. Fast kanske inte just då.
Det var snart 20 år sedan. Förra året, 2008, skulle jag göra det. Knäcka de 42 195 metrarna. En halsinfektion satte stopp för den drömmen. Men i år, 2009, stod jag på startlinjen. Och tog mig i mål. Drömmen avklarad. Kunde man ju tro. Men under resans gång har jag blivit löpare.
Min träning har genom åren varit allt annat en kontinuerlig. Ibland har jag drabbats av lust, sprungit ett par månader. Sen bara lagt av. Hösten 2006 fick jag ett sånt där obetvingligt behov av att knyta på mig löparskorna igen. Vis av erfarenheten gav jag mig omedelbart ut längs landsvägen. Och lusten höll i sig. Hittade glädjen och lugnet i löpningen. I löpningen kan jag vila, bara vara. Närvara.
Tävlar gör jag egentligen inte. Men jag springer tävlingar. För att utmana mig själv och få nya mål att träna mot. Ibland räcker ju inte löpningens tjusning när regnet öser eller vägarna förvandlats till isgator. Då tränar jag för tävlingens skull. Annars tränar jag blott och bart för min egen.
