När jag var 19 år, kanske 20, lovade jag mig själv att jag skulle springa maraton. Någon gång. Fast kanske inte just då.
Det var snart 20 år sedan. 2008, skulle jag göra det. Knäcka de 42 195 metrarna. En halsinfektion satte stopp för den drömmen. Men 2009 stod jag äntligen på startlinjen. Och tog mig i mål. Drömmen avklarad. Kunde man ju tro. Men under resans gång har jag blivit löpare.
Min träning har genom åren varit allt annat en kontinuerlig. Ibland har jag drabbats av lust, sprungit ett par månader. Sen bara lagt av. Hösten 2006 fick jag ett sånt där obetvingligt behov av att knyta på mig löparskorna igen. Vis av erfarenheten gav jag mig omedelbart ut längs landsvägen. Och lusten höll i sig. Hittade glädjen och lugnet i löpningen. I löpningen kan jag vila, bara vara. Närvara.
Tävlar gör jag egentligen inte. Men jag springer tävlingar. För att utmana mig själv och få nya mål att träna mot. Ibland räcker ju inte löpningens tjusning när regnet öser eller vägarna förvandlats till isgator. Då tränar jag för tävlingens skull. Annars tränar jag blott och bart för min egen.
Eftersom tävlingar inte står högt på agendan, springer jag inte många heller. Första tävlingen var nog Stockholm havmaraton 2007, på den tiden hette det fortfarande S:t Eriksloppet. 1:54 tog det mig. Minns bara att det kändes lätt hela vägen. 2008 missade jag alltså Stockholm marathon. Besegrade Lidingös tremil istället. På 3:03. Det kändes lätt hela vägen.
Stockholm marathon 2009 gick på 4:33. Det gick absolut inte lätt hela vägen. Men nästan. Det där nästan skyller jag på att jag en månad innan maran fick en muskelbristning i vaden, och inte kunde springa på fyra veckor. Och värmen.
Men mina största löparupplevelser – alla kategorier – är 2009 och 2010 års Vertex fjällmaraton. Det går inte lätt många meter. Men är helt jäkla fantastiskt!
2011 trodde jag skulle bli ett bra löparår. Istället blev det inte mycket till löpning. Sprang Lidingöloppet. Gjorde multisportdebut i Raid Uppsala. Vad det blir framöver har jag ingen aning om.
