Nätverksbyte på jobbet. En datorlös dag. Och ett golv fullt av hopknycklade papper.
Förr, före datoråldern, skrev jag från a till ö. Brev, skoluppsatser. Linjärt. Med logisk struktur. Tänkte först, skrev sedan.
Nu klipper och klistrar jag. Kastar ner, förkastar, ångrar, lägger till. Det funkar fint i word och excel. Och i min digitala hjärna (personal brain - ett program som skapar tankekartor (mindmaps) av mina spretande infall). Utan dator blir resultatet intet mer än en hög skrynkliga papper.
Privat är jag inte ständigt datoruppkopplad. Men mitt förändrade tankemönster tycks ha spridit sig till hela min verklighet. Är det därför jag känner mig som en knölig papperstuss?
Kan man installera en digital hjärna mellan de organiska grå cellerna? Eller åtminstone defragmentera den analoga hjärnan? Får jag ingen ordning på det här åker jag snart i papperskorgen.
………………………………………………………………………….
Klart att den analoga hjärnan (om den nu är analog, jag är inte helt säker på det) blir förvirrad när den från att ha varit hjälpgumma åt ett futtigt dataprogram plötsligt ska ta befälet. Men låt datorn vila en vecka ska du se att det blir ordning på torpet:-)
För övrigt tror jag att kreativitet i vissa fall kan mätas i antal papperstussar.
Intressant det där med att skriva på dator. Min (eller från början bara snitsarens) tid som datorskribent är inte mer än 4-5 år lång, men att gå tillbaka och skriva på maskin eller för hand som förr skulle vara svårt, eftersom jag har vant mig vid att aldrig skriva ordentligt från början, aldrig formulera hela meningar innan jag skriver dem, alltid kunna stryka, ändra och flytta. Handskrivna kladdar skulle vimla av överstrykningar och pilar kors och tvärs ännu mer än de gjorde när det begav sig.
Däremot är mitt liv i övrigt fortsatt genomtänkt och förutseende. Eller är det bara något som jag lurar mig själv att tro.
På din första fråga svarar jag med en motfråga: ”Om du inte var en knölig tuss, vilket slags papper skulle du då vilja vara? (Själv kan jag stundom känna mig som ett ett väl använt karbonpapper som tappat sin svärta. Önskar mig möjligen vit och slät).
Mitt svar på dina två följande frågor blir ett utdraget ”njaaae”. Man kanske kan, men frågan är om man bör. Kanske ska man låta den analoga hjärnans fragment långsamt sjunka till botten. Tankefragment blir tankesediment. En mylla där nya tankar kan slå rot och gro.
(Var får jag allt ifrån?)
P.S. Jag funderade liksom Oliver Sture en stund på om hjärnan, när det kommer till fysiska detaljer, är analog eller digital, eller bådadera. Kanske det finns någon hjärnforskare i läsekretsen som vet hur de elektriska impulserna fungerar.
Ha, ha, ha! Fast samtidigt – åh nej, du får återerövra datorn snart, sådär kan du ju inte ha det!
Oliver: Vid närmare eftertanke är den kanske inte analog, den där svampiga, grådaskiga saken bakom pannbenet. Men helt klart är att den fungerar annorlunda så här i dataåldern. Det tänker liksom på tvärsen.
Jumper: Genomtänkt och förutseende. Det låter så tryggt och skönt.
Intressant pappersfråga. Ett vackert handgjort kanske, där kanterna är så där underbart ojämna. Lite skrovligt att styrka med handen över. Och så tätklottrat med lagom snirklig text.
Det tycks vara taskigt med syre där mina tankesediment landar just nu. Det luktar rötgas. Eller så är det bara bmina snorfyllda ihålor…
Sofy: Datorn är igång! Jag behövde bara tömma papperskorgen en extra gång.