Spänstigt sendrag

Onsdag morgon: höger hälsena knastrar och knorrar. Elastisk som pergament. Vill bara gå nerför trappan om jag går lite på snedden. Vänster hälsena påminner mer om rågummi, blir varm och böjbar redan på andra trappsteget.

Torsdag morgon: Vänster hälsena påminner fortfarande om rågummi. Höger hälsena säger knappt pip. Tänjer sig som en balettdansös i plié. Rena resårbandet.

Jaja, jag kanske överdriven en aning. Men skillnaden är faktiskt markant. Efter onsdagens besök hos naprapat Daniel har något hänt. På riktigt.  (Stor tack, Ingmarie för tipset – du är en ängel!)

Ont ska uppenbarligen med ont fördrivas. Han gav sig på min högra hälsena – klämde, pressade, tryckte och nöp. Gjorde Årsunda kalvdöd (min farmors begrepp för en otrevlig pinometod där man tar ett rejält tag om hälsenan och klämmer åt). Skönt var det inte. Men inte heller outhärdligt. Och visst fasen var det värt trekvart pina – jag kan ju gå rakt fram nerför trappan!

I sinom tid kan jag nog springa också. Men det krävs förstås ett gäng behandlingar till. För hälsenan som är irriterad, men nog knappast drabbast av tendinos (lättnadens suck). Men också för mina benhinnor. Att jag har benhinneproblem upptäckte Daniel ögonaböj, det räckte med att han tryckte till i skarven mellan skenbenet och muskeln på insidan; grimaserade illa och gnydde gjorde jag.

Men den här gången känns det som om jag är i trygga händer. Det ska nog gå att fixa till! Och jag ska göra mitt bästa för att problemen inte ska börja spöka igen. Som att tåhäva mig genom tillvaron, trappa upp försiktigt med löpningen och skaffa utprovade iläggssulor.

Sluta springa? Aldrig i livet!

…………………………………………………….

Tussar omkring

Nätverksbyte på jobbet. En datorlös dag. Och ett golv fullt av hopknycklade papper.

Förr, före datoråldern, skrev jag från a till ö.  Brev, skoluppsatser. Linjärt. Med logisk struktur. Tänkte först, skrev sedan.

Nu klipper och klistrar jag.  Kastar ner, förkastar, ångrar, lägger till. Det funkar fint i word och excel. Och i min digitala hjärna (personal brain - ett program som skapar tankekartor (mindmaps) av mina spretande infall). Utan dator blir resultatet intet mer än en hög skrynkliga papper.

Privat är jag inte ständigt datoruppkopplad. Men mitt förändrade tankemönster tycks ha spridit sig till hela min verklighet. Är det därför jag känner mig som en knölig papperstuss?

Kan man installera en digital hjärna mellan de organiska grå cellerna? Eller åtminstone defragmentera den analoga hjärnan? Får jag ingen ordning på det här åker jag snart i papperskorgen.

………………………………………………………………………….

Kusin vitamin

Bara. Måste. Ha.

Och banne mig. Längst in i skafferiet hittade jag ett kantstött paket. (Undvek nogsamt att titta på bäst-före-datumet.) 

Nypon lär vara rika på c-vitamin. Kanske var det därför min förkylningsanande kropp Bara Måste Ha. Den föreföll åtminstone nöjd efteråt. Vilken helt klart måste tillskrivas placeboeffekten - att gammalt, hoptorkat nyponpulver innehåller en enda vitamin betvivlar jag.

Nu Bara Måste  jag  Ha laktritsbåtar. Innehåller de möjligen löpning i någon form? För sån lider jag brist på  just nu. Först frivillig (nåja) vila på grund av av ilsken hälsena. Och nu bihålor fulla av fluff. Febertrötta ögon. Och så har någon petat upp klipulver i näsan. Kanske från ett eller annat nypon.

…………………………………………………………………..

Gratis? Tack! Men nej.

Visst, de var bländande vita. Splitternya. Och billiga = helt gratis. Men ändå gick jag ut från löparbutiken utan påse. Utan nya skor.

Som blivande löptränare (eller kanske snarare farthållare) blir man sponsrad. Med ett par löparskor. Bara att hämta ut på löplabbet. Men mina fötter är petiga när det kommer till skor. Riktigt petiga. Sponsormodellerna och mina fötter kom inte överens. Tårna tyckte att det ekade i den stora tåboxen, mellanfoten kände sig hopsnörd som en adelsdam i krinolin och hålfoten gillade inte att att vila på en ärta. Löpkänslan var det inget fel på alls, men komforten – nä,nä.

Ok. Jag hade förstås kunnat ta med mig skorna ändå. Använt dem som promenadskor. Eller gräsklipparskor. Eller måla-uthuset-falurött-skor. Men jag har redan hela garderoben full av avlagda löparskor som sakta sjangserar: från löpskor via spinningskor och plocka-svamp-skor till gräva-i-lerig-åker-skor. Jag behöver faktiskt  inte fler.

Så jag lämnande skorna till någon vars fötter jublar över passformen. Resursslöseri är liksom inte min grej. Och jag tycker faktiskt det är rent slöseri att ta hem ett par löparskor, låta dem bo i förrådet tills sulorna stelnar som gammal marsipan, och sen hiva dem i soptunnan. 

För att inte fötterna skulle bli sura och tvära fick de prova lite andra skor också. När vi nu ändå tagit av oss i strumplästen. Som tur är finns nästan aldrig några modeller i min storlek. Så jag provar för stora skor. Som jag naturligtvis inte kan köpa.

Kontenta. Jag gick visserligen back på gratisskorna jag inte ville ha. Men gick sedan med förtjänst eftersom jag avstod från att köpa några andra. Ekonomiskt resultat: plus minus noll. Ren och skär vinst på samvetskontot.

……………………………………………………………………………

Packad och oklar

Jag började viktlöst. Fyllde på med en engelsk-svensk ordbok i två band + och två svenska ordböcker. Idag klämde jag i SAOL oxå. Men det gör fortfarande inte ont.

Och ont ska det göra. Att göra excentriska tåhävningar. Det visar forskningen. Nu är ryggsäcken full. Måste nog ge mig ut i förrådet och leta fram fjällvandringssäcken på 60 liter. Den borde rymma en ansenlig mängd NE.

Mina hälsenebekymmer är alltså tillbaka. Får ligga kvar i sängen varje morgon och vicka igång fötterna, annars tvingas jag stappla likt en stelopererad nedför trappan. Första stegen på löprundorna känns det som om jag har två torra kvistar mellan hälben och vadmuskel, men sen brukar de springa till sig. Undantagsvis gör de lite ont i uppförsbackarna. Efteråt är vadmuskeln kort och koncis, men mjuknar snällt efter stretch.

Ingen allvarligare skada skedd alltså. Ännu. Men jag är fundersam. Mina löpardoser är inte stora alls just nu. 2-3 mil i veckan. Och jag har inte trappat upp kilometermängden eller intensiteten. Skorna är de gamla vamliga, men inte så gamla att de borde ha förlorat stunsen. Obalans i muskelstyrka? Inlägg i dojjorna? Felställning i höften?

Jag borde nog leta upp expertis i frågan. Förslag på expert mottages tacksamt!

………………………………………………………………………

Örngottets kusin

Sommarens stora språkliga snackis var DN:s adoptera-ett-ord-kampanj. Själv hittade jag aldrig något ord att adoptera. Förrän nu.

Örnatasslan. En nära nog utdöd släkting till örngottet. Sånt lär man sig av Språktidningen.

1917 byttes ordet ut mot skvaller i den nya bibelöversättningen. (Fram tills dess gällde Karl den XII:s bibel från 1703. En sista bastion för utdöende ord. ) Skvaller är inte alltid så trevligt. Örnatasslan däremot. Det känns rätt mysigt.

…………………………………………………………………………….

Anmälan öppen

Nu finns det ordentlig information oxå. Om att Team Stockholm Marathon kommer till Uppsala! Läs mer på TSM:s webbplats.

Välkomna!

………………………………………………………….

Vit mardröm

Tyckte att det virvlade en försiktig snöflinga i luften när jag gick till bilen i morse. Försköt insikten.

Tyckte att ett par av de regndroppar som träffade vindrutan när jag körde till jobbet var misstänkt fluffiga. Försköt insikten.

Strax innan jag var framme på min arbetsplats mötte jag en bil med täcke på taket. Ett vitt täcke. Och en prydlig liten driva på motorhuven. Den kunde inte förnekas längre – snön.

*svär som en borstspindel* (Ja, jag vet att det heter borstbindare. Men jag väljer borstspindel som en hyllning till en mycket, mycket god vän.)

………………………………………………………..

Löparlärling

2+2 är inte fyra. Utan just två och två. I (någorlunda) snörräta rader intog vi Lidingö. De blivande TSM-ledarna. Av vilka många förstås redan var gamla i gamet. Men några var som jag och mina klubbkompisar - osnutna TSM-nybörjare.

Men vi fattade rätt snart galoppen. Vacker, och aningen militärisk, trav i parformation gör både löpare och medtrafikanter lyckligare. Sen gäller det att dirigera oxå: håll höger! håll vänster! Och nåde den som inte håller sekundkoll på tempot - annars blir deltagarna sura som citronsyra. 

Vi tränade grupplöpning på gångvägarna runt Lidingö. Skippade och mångstegade. Intervallade och lekte med farten. Kul och inspirerande! Och det var faktiskt lika kul och inspirerande med teorin. Så nu förstår jag bättre Anders Szalkais idéer bakom träningsprogrammen på Marathon.se. Och kan betydligt mer om diverse idrottsskador. Krånglande hälsenor till exempel. Min egen achilleshäl. I såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse.

Den 6 december kör vi igång med träningarna i Uppsala. 10 söndagar sammanlagt. Och fyra tidsgrupper utifrån måltid på maran: 3:30, 4, 4:30 och 5. Vem som ska leda vilken grupp har vi inte bestämt. Och inte begriper jag riktigt hur vi lite lagom anarkistiska ULK:are ska lyckas agera vallhundar. Styra upp farten. Hålla rättning i ledet.

Men TSM:s ledord om löpglädje och gemenskap – de ska vi banne mig klara!

…………………………………………………..

Lagvis idrott

I helgen ska jag fördjupa mig i fysiskt grupparbete. Lära mig konsten att springa i grupp. Och under vintern ska teorin omsättas i verklighetens Uppsala. Med mig iklädd ledartröja.

Min klubb, ULK, ska bli något av testpiloter för TSM (Team Stockholm Marathon). På distans. Nytt för i år är att TSM tar in distansmedlemmar, hugade maratonlöpare som inte bor i den kungliga huvudstaden. De ska få ta del av vissa gobitar – men inte alla – ur TSM:s träningspåse. De har till exempel inte obegränsad tillgång till TSM:s kärna: gruppträningen, där 700-800 löpare tillsammans dundrar fram över Djurgården varje söndag. Men bor de Uppsala med omnejd kan de ibland dundra fram längs Fyrisån tillsammans med ULK istället.

Och tillsammans med mig. För när initiativtagarna i ULK raggade potentiella TSM-ledare i Uppsala kom de tydligen att tänka på mig. Klart jag tackade ja! I kväll drar jag till Lidingö i sällskap med ett gäng klubbkompisar. Kurshelg. Det här ska bli roligt!

……………………………………………………………………………….