Älgar vidare

Pumlan står vid det öppna fönstret: ”Mamma, det luktar av älgar”. (Notera tomaterna i skålen i nedre delen av bilden.)

Mor och kalvar flanerar runt huset.

Kommer tillbaka. Tar en liten lur.  Då dyker den pilska tjuren upp. (Vi stänger fönstret.)

Hon spelar ointresserad. Motar bort honom.

Men sen försvinner de ändå tillsammans. Spankulerar iväg mot skogen. Samma skog som jag orädd brukar kuta omkring i. Säker på att älgar tar till flykten om en människa närmar sig. Jo. Det gäller ju säkert för älgkor som man kan kasta ruttna tomater på genom ett öppet fönster, utan att de så mycket som lyfter mulen från körsbärsbladen.

………………………………………………………………………

Snavande stigfinnare

Lyckades hitta långpasslusten idag. Den där som jag lyckats förlägga i ett skumt skrymsle hela sommaren. En sommar när jag sprungit långpass. Sprungit – inte upplevt. Upptäckt. Utforskat.

Idag svängde jag på ett infall av från den orangemarkerade leden. Valde en annan, smalare lövströsslad stig. Och så ytterligare en. Och en till. Stigar som bar till platser där det en gång stått ett hus. Vemodiga gläntor där bara en nogsamt byggd stenmuren och en vildvuxen syrenberså minner om något av människa skapat:

Knappt skönjbara stigar till bilars sista vila:

Och till kojor som  skriker ”Star Wars” till min hjärnbark:

Långpass ska smakas. Luktas. Kännas. Ses. Inte springas.

………………………………………………………………………………..

Urkul ULK

Lite rusig fortfarande. Spritter inombords.

Kvällens lilla löpartripp med ULK gjorde mig hög. På löpning och gemenskap. Löpmässigt kände jag mig stark. Full kontroll på kroppen hela distansen. Högt steg och fint flyt. Väl avvägt. Riktigt proffsigt faktiskt.

ULK-räven Ingemar ledde passet. Höll tillbaka de långbenta herrarna när de försökte dra iväg redan under uppvärmningen. Instruerade oss i sin egen variant av löpskolning, som drillar underbenens muskler till lydnad. Anpassade sitt eget tempo, fångade in dem som hamnade längst bak. Peppade lagom. En riktig löptränare. Inspirerande. Smittar av sig.

Hoppas den här löparbacillen biter sig fast länge, länge.

……………………………………………………………….

Strömmande strålglans

Jag duschar blått. Flygplatsblått. Den där nästan fluorescerande klarblå färgen som vissa ledljus på landningsbanor har. Pumlan duschar i en kallare nyans av blått, som försiktigt tonar över i karibiskt turkost. Ingen i hushållet vill duscha ärtgrönt.

Släpp aldrig lös en teknikfixerad sambo på nätet! Det kan nämligen hända att de investerar i ett nytt duschmunstycke. Som ändrar färg efter vattentemperaturen. Och motiverar köpet med att: ” Jag har läst att det växer bakterier i gamla duschmunstycken. Vårt gamla var nästan antikt”. Jo, tjena! Det är säkert därför vissa i huset alltid duschar i mörkret.

…………………………………………………………

Hårdsmält härdsmälta

Jag avskyr när det händer. Att det inte går att springa. Det bara går inte. Så kraftlöst och orkeslöst att man bara vill gråta. Just så var det idag. Fan.

Det var ju en perfekt dag för ett löppass. Höstsolen smekte de stubbade veteåkrar gyllene. Lönnarna var perfekta pointilistiska konstverk. Konstnären är kanske nattkylan, som andats rödorange glöd på ett löv i taget. Ett här ett där. Lämnat resten gröna. I i-poden favoritspanarna Jessica Gedin och Göran Everdal. Vätskebältet laddat med vatten och dextrosol. Skorna perfekt knutna på fötterna.

Tänkte mig springa dryga två timmar. Det blev en timme. En hopplös timme.

Och inte sprang jag i lördags. Såg knappt någon annan springa heller. Trots att jag befann mig mitt i Kung-Björn-loppets centrum. Omgiven av ben i löpartajts, svettiga funktionströjor och varmsprungna joggingskor. Tävlingssekretariat är ett slitgöra. Väl hemma fick hjärnan härdsmälta. Domnade bort i soffan. Nattens drömmar fylldes av  försvunna startnummer, missade målgångar och spökande exceltabeller. Kanske bidrog det till kroppens genomklappning idag?

Två saker vet jag säkert.

Ett. Manuell tidtagning i ett lopp med 300 startande fungerar inte. Och manuell inmatning av 300  tider i excel tar flera timmar. Helst när många startnummer missats vid målgång (som segraren i seniorklassen på milen!), när listorna med tider som levereras till sekretariatet är ofullständiga, när målfoton på löpare som stänger av klockan = skymmer nummerlappen, är det enda som återstår för att  fastställa tiden. Vi slet som djur. Kände oss totalt otillräckliga.

Två. Kung-Björn-löparna fick en härlig dag. Terrängbanan var fantastisk. Solen sken som galen. Löparglädjen sprudlade. Sportdrycken smakade gott. Korvkastrullerna var överfulla. En riktigt, jäkla, trevlig tillställning!

Nästa år ska jag se till att vi köper in chiptidtagning. Men jag tänker ändå vara flaggvakt. Då får man ju åtminstone se folk springa förbi.

………………………………………………………………………..

Pygméproblematik

Sitter hårtofsarna där de ska?

…………………………………………………………..

Säkerhetsmarginaler

Jag minns att Jumper någongång, någonstans frågat sig vem som fogar samman fyra säkerhetsnålar i ett knippe inför löpartävlingar. Knippe efter knippe efter knippe.  Knippen som sedan fördelas till samtliga tävlande och används för att fästa nummerlappen.

Göteborgsvarvet 54 000 löpare = 54 000 knippen… 

Svaret på frågan är jag. Och en dryg handfull av mina klubbkompisar i Uppsala löparklubb. I går kväll hade vi syjunta. Inklusive stick i fingret. Åtminstone är det vi som trär säkerhetsnålar inför lördagens stora begivenhet i Uppsala – Kung-Björn-loppet.

Ok. Här springer inga 50 000 löpare, men väl fler än 300. En tredubbling jämfört med i fjol. Vi tvingades stänga anmälan. Bara det. Hur roligt som helst! Och bara lite, lite nervpåfrestande. Helst för mig som är totalt novis på allt vad funktionärskap i idrottssammanhang beträffar. Dumdristig novis dessutom, som i ett mycket sinnessvagt ögonblick tog på sig att sitta i sekretariatet…

*svälj* *gulp* Hjälp!

……………………………………………………….

Långpendlare

Först var de knappt mer än en hägring. Halvt dolda av de lättande dimmolnen över Grillbyslätten. Målmedvetna och majestätiska. Svanar. Vingspets mot vingspets. Höstens mest självvissa långflyttare.

Närmare Skolsta gav sig småfåglar av söderut. En svärm av hafsigt flaxande. Steg och dalade. Tycktes flytta lite mer på måfå. Men bort skulle de. Härifrån.

Bort? När den bästa tiden väntar oss? Totalt obegripligt. (Om man inte är en flyttfågel.)

……………………………………………………………. 

Efterlyses: diktator

Första förlusten kan redan plitas in i protokollet; bålstabiliteten. Nåja, jag hade kanske inte lyckats uppnå en titanpelare till ryggrad och magmuskler av stål, men jag kände mig stadigare i mitten. Frisk i kärnan.

Med betoning på kände. Imperfektum. Nu är jag lika degig och svajig som innan jag antog Snorkfrökens utmaning om dagliga coreövningar. Nu kryper jag till korset och erkänner: jag har fuskat, fuskat, fuskat. Inte ens en planka framför dumburken på flera veckor.

Löpning utförs sporadiskt. Och beklämmande halvhjärtat. Träningsdjävulen lyser med sin frånvaro. Hennes glimmande, rödglödgade blick har jag inte sett till sedan Vertex.  Bara ångesten över stapelhöjden på Funbeat får mig att slänga mig ut på ett träningspass då och då.  Inte mycket till motivationshöjare.

Jag behöver en gigantisk och saftig morot. Eller en slavdrivare med en svidande oxpiska. Förslag någon?

………………………………………………………………….

Singelsymfoni

Knäna knastrar. Höften klonkar. Fotlederna knäpper. Ryggen knirrar. Det knorras.

Jag är en enmansorkester.

……………………………………………………….