Dödsryckningar

Slutet är nära. De vinande sista andetagen. Dödsrunan redan nedtecknad. Om blir det tyst från fröken Bureborn ett tag framöver vet ni vad det beror på; min hårddisk har gått ur tiden.

(Den tänker uppenbarligen lämna jordelivet i hög hastighet. För varför skulle det annars starta ett jetplan under mitt skrivbord?)

Jag ska förexten också kila vidare i tiden. I övermorgon passerar jag 40-strecket. Känns. Ingenting.

Jag har ju redan tävlat i K40 ett halvår. Och vad annat skulle vara eljest?

………………………………………………………………

Smärtsamt snedsteg

Dagens pass var ett pisspass. Det är märkligt hur avigt löpning kan kännas ibland. Så bakvänt att man har svårt att minnas varför i hela friden man sysslar med eländet.

Jag visste det redan när jag bytte om; att det skulle bli en tung resa runt Sunnerstaåsen. Men att blytyngderna skulle parkera runt vristerna hade jag inte riktigt räknat med. Kanske var det därför jag klev snett. Så förbannat snett.

När man redan innan foten träffar marken vet att fotleden är felvinklad. Gummikänslan. Smärtan. Joggingspårets bark mot yttre fotknölen. Försöken att få stopp på rörelseenergin utan att använda den smärtande foten. Svordomarna. Och rädslan över att detta löppass blir det sista på flera veckor.

Först var jag säker på att vristen knäckts. Sen var jag övertygad om att jag vrickat foten. Såg fotleden svullna fotbollsstor för min inre blick. Sen linkade jag sakta uppför backen. Promenerade. Raska steg. Sen joggade jag tillbaka till jobbet och hittade en påse vårrullar i frysen.

Och nu då? Jo, fotleden är rätt ok. Svag smärta när jag rullar med foten. Förmodligen stelare i morgon. Ett skrämselskott av det värre slaget. Men jag kan springa igen. Snart. Ska bara förtränga hur förtvivlat pissig löpning kan kännas ibland.

……………………………………………………………….

Glad midsommar!

……………………………………………………………….

Schhhhh…

Nu blir jag till och med irriterad över att datorn surrar. Och att grannen klipper gräset. Det låter nämligen. Jag behöver tystnad. Största möjliga.

Märkte det redan igår. Stängde av i-poden under backpasset eftersom jag inte stod ut med kackafonin. Annars brukar det krävas rejäla doser E-type för att ta mig uppför med höga, fina steg. Men i går skar han illa. Jag sprang ändå. (Nyäten. Det var inte heller någon bra idé.)

Stängde av bilstereon också. Både på vägen till och från jobbet. Orkade bara lyssna på mina egna tankar. De surrar nämligen högt så det ekar i öronen. Stress kallas det.

Och det är semestern som är problemet. Den är snart här. Men innan dess. Då jäklar. Innan dess måste allt fixas.

Men om en dryg vecka, då får omvärlden öka ljudnivån igen. 120 decibel klarar jag nog. Alla åtta veckorna av ledighet.

Jippikajej!!

……………………………………………………………

Spring kungligt!

Jag tänker göra lite PR.

För ett mysigt terränglopp på historisk mark. Perfekt sista tempotest innan Lidingö. Den 19 september ska du såklart springa Kung Björn-loppet i Uppsala. Min klubb – ULK – arrangerar. Jag lär finnas någonstans i faggorna. Trolig funktionärsdebut.

Alla bloggläsare som dyker upp får en segerkram!

……………………………………………………………….

Mobil ärlighet

Paljettens telefonmysterium är löst!

Inte så märkvärdigt egentligen. Jag ringde henne på mobilen, en okänd man svarade. Han hade hittat mobilen i skogen, tagit med den hem i väntan på att den skulle ringa, avslöja sin ägare. Nu har de återfunnit varandra; paljetten och mobilen.

Först blev jag glad. Glad över att det finns ärliga människor som lämnar tillbaka bortsprungna telefoner. Men sen blev jag lite beklämd. För om jag tycker det är glädjande betyder det samtidigt att jag förlorat lite av min tro på mänsklig godhet. Jag borde ha tagit det för självklart att man inte behåller det som ägs av andra. Eller låter det ligga ute i regnet och kortsluta.

Att jag sände honom ett tacksam tanke betyder att jag tror annat vara norm; att oärliga människor tar hem andras mobiler och ringer till Kualalumpur.

…………………………………………………………………..

Upp till bevis

Hämtade en ny t-tröja idag.

Leverans sent om sider. Hade beställt den i god tid inför maran. Men tills dess hann den inte bli klar på tryckeriet. Lika bra kanske, eftersom jag likt förbaskat glömde att ändra min tillhörighet när jag fick startnumret. Så jag sprang som en anonym Enköpingsbo.

Plötsligt ökade pressen. För ska jag springa runt med den här loggan på ryggen hemma i byn måste jag träna seriöst. Inte kuta omkring planlöst och irra. Så nu sitter jag med ett blankt vitt papper framför näsan.

Långpass måste jag förstås ha. Många. Och backar. Och terräng. Helst besvärlig terräng. Nästa punkt på dagordningen är Vertex fjällmara den 8 augusti. Tips på träningsupplägg någon?

Vita papper gör mig handlingsförlamad.

………………………………………………………..

Utilistiska örter

I dag har jag vårdat min trädgård. Voltarie torde vara nöjd. (Den franske 1700-talsfilosofen alltså, men jag gissar att även kokboksystrarna Voltaire skulle nicka godkännande.) Jag har slitit i mitt anletes svett. Gjort nytta. Nu väntar jag på att få skörda kryddorna av mitt arbete.

Jag har tagit tillvara på mina demokratiska rättigheter också. Röstat. Över det hade antagligen Voltaire fnyst. Månne till och med förfasat sig. Massornas enfald. Han var mer för upplysta monarker – om jag inte minns fel.

Hem från vallokalen nyttjade jag apostlahästarna längs Upplandsleden. Sprang gjorde man säkert 1700-talet också, fast förmodligen inte bara för springandets skull. Så oupplyst. Så icke-utilistiskt. Voltaire hade skakat på den pudrade peruken.

………………………………………………………..

Fasans fibriller

Självklart hade jag längtat hela veckan. Byggt upp visioner. Läst bloggar som euforiskt beskrev första löpturen efter maraton. Jag skulle minsann flyga fram, inte ens nudda asfalten.

Sen dunsade jag ner på jorden.

Jag sprang en runda i joggingspåret i kväll. S-tan vad det gjorde ont! Första kilometern drömde jag visserligen om Swiss Alpine. Rena storhetsvansinnet. Sen började fibrillerna tala allvar – i lårmusklerna.

I sista backen hem fick jag flashbacks från Västerbrons nedförslöpa på andra varvet. (Observera att kvällens runda bara omfattade dryga 6 K.) Stapplade hem. En skadeskjuten kråka.

Vingklippt. Men med den svarta lådan intakt.

……………………………………………………………….

Bevisbörda

Vore det inte för den sakta avklingande värken i låren skulle jag inte tro på att jag sprang en mara i lördags. Låren, en vissnande ros på köksbordet, och den vinröda finishertröjan i tvättmaskinen är det enda som är verkligt. Den groteska medaljen har jag förlagt. Förmodligen medvetet.

(Jag har svårt för medaljer. Kanske beror det på att jag aldrig lyckades få några märken på den där mörkblå skölden alla hade på väggen som barn. Där skulle plyschtyget prydas av simmärken som baddaren och silvergrodan. Min gapade tom.)

Läste mitt eget blogginlägg för att ruska liv i minnet igen. Återuppleva stordådet. Men lyckades inte övertyga mig själv om att upplevelsen var verklig. Hoppades på fotografiska bevis hos Marathonfoto. Till ingen nytta. Målgången finns inte förevigad. Gick jag verkligen i mål?

Så nu har jag plockat ut den svettiga t-shirten ur tvättmaskinen. Försöker maskera den sura stanken med rosdoft och gör djupa benböj. Var f-n har jag lagt medaljen?!

………………………………………………………………………