Det blev ett vrål á la Ronja. Jäklar i mig! Och en segergest värdig en vinnare när jag passerade mållinjen på Stadion. (Hoppas den fastnade på bild.)
4:33:02. Men det är helt oväsentligt. För jag tog mig runt. Trots allt. Tur att man är trotsig som en rövardotter. Nästan hela tiden i alla fall. Men det fanns svackor. Hela första milen. Inte sista. Första.
Men vi är inte där än. Vi börjar klockan halv nio på morgonen, då pinglar väckarklockan. Men då har jag redan legat vaken sedan sex och försökt knipa ihop ögonen jätte, jätte hårt. Somnade inte om. Så jag borde ha gått upp, för då hade jag sluppit stressa som en iller. Lärdom: lyssna på goda råd om att packa väska och fixa allt annat i god tid. Sånt ska man inte göra i sista minuten. Man bör inte gå på fest kvällen innan heller…
Men allt och alla kom med. Till och med jag. Med en tallrik tabbouleh i näven.
Någonstans i höjd med Rinkeby började knäna skaka. Trodde jag var nervös, men sen kom jag på att jag behövde kissa. Omedelbart. Knäskakningarna kom tillbaka på tunnelbanan. Trodde jag var kissnödig. Men då var jag nervös.
Det gick över när jag klev av vid Stadion. Fullständigt överväldigad av den slingrande ormen av löpare som med förväntan i blicken tog sikte på IP. Så häftigt! Jag hade liksom inte väntat mig att de skulle vara så många. Så taggade.
På IP hann jag inte bli nervös. För där fanns ju nästan alla. Jumper, som lyckades lokalisera en något förvirrad rövardotter. Som visade mig till rätt träd där Dunceor, Benet, Masse och Nix, Fredrika och Mia huserade. Så roligt det var att träffa så många, om än bara för en alldels för kort stund. Andra missade jag, som Marathonfarsan och Ordskav. Och arbetskompisarna O och E. Och min egen löparklubb ULK. Energin och glädjen smittade av sig. Det var dags för start!
Och jag skulle få en alldeles egen pacemaker i Jumper. Som först signalerade att han bara skulle springa två kilometer, men som sedan följde mig nästan fram till Slussen. Det räddade mig. Det gjorde Helenas råd i startfållan också, när hon föreslog höger fil. Visserligen aningen längre, men i skugga visade det sig. Skuggan blev mitt eviga mål under loppet. Kryssade än hit än dit i vild jakt efter den. Så intensivt så jag missade första vattenbordet. Hade jag inte haft Jumper i sina jamtska shorts bredvid mig hade jag börjat gråta. För redan då var jag törstig. Och trött.
Jumper flöt fram på lätta steg. Frågade: ”hur känner du dig”. Svaret: ”Jag lider av värmen. Det här kommer inte att gå”. Jumper: ”Det är inte långt kvar till nästa vätskekontroll. Dit klarar du dig. Sen går det bättre.”
Det blev faktiskt lite, lite bättre. Och jag blev blöt. Jakten utökades. Den gällde nu inte bara skugga utan också kylande vatten. Jag missade inte en enda dusch, inte en enda extrainsatt brandslang, inte en enda möjlighet att dränka in den medsläpade svampen i vatten, eller att hälla minst en mugg vatten över skallen vid varenda vätskekontroll. (Lyckades hälla en mugg sportdryck över håret också. Mindre lyckat. Men jag fick å andra sidan stadigt droppande energitillskott fram tills nästa station.)
Längs Strandvägen gick det utför igen. För pannbenet. Jag tittade längtansfullt på den man som, med nummerlapp på tröjan, stod utanför den rödgula avspärrningen och knöt av sig skorna. Men Jumper föreslog en fartsäkning – på en redan långsam takt. Vet inte vad jag gjorde åt saken, men plötsligt passerade vi slottet. Och jo, nu gick det plötsligt lättare. Det kom en bris. En doft av sur, gammal ström. Stockholm var vackert igen.
Strax före Slussen vinkade Jumper hejdå, efter nio löpta kilometer. Sju mer än han lovat vid start. Sju kilometer som räddade min dag. I Slussens härliga, djupa skugga pulade jag i hörlurana i öronen, trots att jag lovat mig själv att vänta tills efter 20K. Men ärligt, jag var rätt missnöjd med publikstödet – eller snarare bristen på det. En massa loja stockholmare som mest såg blaise ut. Jaja, det fanns ljuspunkter och ja,ja de var väl lessa efter att redan stått och hejat i en timme. Men va´ f-n. Waldos people blev min räddning. Finsk elektrodisco – och den fläktande vinden över Västerbron.
Och tanken på Pumlan, sambon, mamma och pappa, och brorsan med fru och småttingar som lovat stå vid Vasaparken. Dit kändes det som om jag flög. Det gjorde jag minsann inte. Men vad gjorde det, jag mådde fint. Passerade Eina, som gjorde sitt 31 maraton, 71 år gammal. Hon som bar mig på sin entusiasm och äventyrslusta de sista stapplande kilometrarna på mitt ultrapass i Monte Gordo. Det ultrapass som förexten räddade min start i lördags. Utan den erfarenheten hade jag aldrig vågat. Tack Eina!
Under Västerbrons baksida – nedförsbacken – kände jag dem: lårmusklerna. De började värka så smått. Gjorde hästsparkar bakåt. Små, små knäuppdragningar. Men de hade gett sig till känna, och jag var smärtsamt medveten om att de fanns där hela vägen in i mål.
De stod där i Vasaparken, hejarklacken. Skickade mig vidare med glädje i steget och rörda tårar i ögonvrån. Tre barnkramar starkare. Nu var det beslutat. Jag skulle ha en segerkram, inte en tröstkram när jag passerade Stadion.
(Hann förexten precis bli varvad på Sturegatan. Se segraren svänga upp mot Stadion. Likt en vålnad. Karl flöt ju för fasiken fram över marken.)
Passerade halvmaran på 2:15. Ryckte på axlarna. Skrek: nu börjar vi räkna ner. Och möttes av en irriterad blick från höger. Men en finsk hajfajv från vänster. Jag tror det var den som tog mig ända fram till Västerbron. Säkert hade jag en eller annan dipp under vägen, men det minns jag inte så här i efterhand. Men jag minns att jag längtade efter vätskekontrollerna, så jag måste ha varit lite sliten.
Och lite desperat efter salt, för jag spanade ivrigt efter buljongen. (Jag hatar buljong, nästa gång ska jag ha med mig salttabletter.) Stumnaden i låren kändes hotande nära kramp, men jag hann fram och svalde ett par klunkar. Reflekterade över att det var låren, inte den fruktade vaden, som gjorde livet aningen surt för mig.
Redan innan påfarten hade jag bestämt mig för att gå uppför Västerbron det här varvet. Trots att jag tyckt att den allt annat än uppfyllde vad den utmålats för. Jag är spelare som satsar på säkra kort. Jag ville ha krafter kvar.
När många andra flåsade och slet, marcherade jag upp. Tog ut stegen. Och såg världens vackraste huvudstad. Så vackert! Delade med mig av utsikten till en löpare vid min sida som envist stirrade i asfalten. Led. ”Titta åt höger. Det är helt otroligt.” Han såg faktiskt lite lättare ut i steget efteråt.
Största delan av sista milen kvar. Det var nu loppet skulle börja. Kampen. Viljans strid mot kroppen och förståndet. Visst spanade jag mer intensivt efter kilometerskyltarna än jag gjort tidigare i loppet. Men jag lyckades faktiskt missa tre av dem, inte för att jag var trött utan för att jag var upptagen – av att springa. Springa ja, inte stappla. Hastighetsmässigt lunkade jag förstås, men det kändes som om jag fortfarande sprang.
På grund av skavsårsrisken hade jag lämnat pulsbandet hemma, men jag gissar att jag hela tiden låg på samma ansträngningsnivå. Hastigheten sjönk med 30 sekunder eller mer per kilometer, men jag kämpade vidare. Fokuserade. Passerade löpare. Efter löpare. Efter löpare. Önskade mig draghjälp uppför Odengatan, men hittade ingen.
Plötsligt var den liksom bara där. Stadions siluett. Hade glömt att man måste springa runt halva, men det gjorde inget. För nu var målet så nära, så nära. Vilken känsla att se Stadion öppna sig! vilken stuns man plötsligt fick under skorna (löparbanor är mjuka saker). Så jag ökade lite till. Sträckte händerna i skyn. Skrattade. Och skrek.
(Jag skulle kunna fortsätta historien här. Berätta om hur härligt en fyraårings puss känns mot en svettig kind, hur jag kissnödig som attan uppsöker första bästa buske i Sundbyberg på hemvägen, hur starkt jag såhär dagen efter önskar att jag bodde i en enplansvilla, eller hur märkligt det är att vi arbetskompisar lyckas pricka nästan samma tid: 4:33, 4:36, 4:38. Så snubblade nära att ingen av oss kan vara det minsta lilla spydig i morgon. Men det här är ju bara ett (förskräckligt långt) blogginlägg, inte en roman.)
Grattis alla! Vi är så j-kla bra!
…………………………………………………………..
