På en välbesökt parkering i Uppsala.
”Varsågod Öppna (oläsligt) locket och ta ett exemplar stäng locket ordentligt”
Arkiv för april, 2009
Jag har tappat bort min vad. Väl teatraliskt kanske, men jag har i alla fall tappat kontakten med delar av den. Det känns som om den tar en tupplur.
Var till naprapaten idag. Utslaget: överansträngd hälsena. Eureka. Men själva senan var inte allför irriterad. Muskelfästena och den inre vadmuskeln var det värst med. Så de fick sig akupunktur och laser. Laser lär visst påskynda läkningen. Fotokemiska reaktioner och biostimulering ska göra tricket. Jag är skeptisk, men låter mig gärna överbevisas. Någon som har erfarenhet av laser som behandlingsform? Seriös naprapat eller kvacksalvare?
Men det är nog akupunkturen – inte lasern- som fått min vad att bete sig utomkroppsligt. Det sticker i den, som om jag fått små blåmärken inne i muskeln. Inte så trevligt. Jag hoppas han visste vad han gjorde den där naprapaten…
I övrigt fick jag order att fortsätta med mina tåhävningar, lägga hälkilar i skorna, plocka kulor med tårna. Och jag fick tillåtelse att cykla, så länge jag placerade hålfoten, inte framfoten, på pedalen. Jag kämpar alltså vidare med min hälsena. Försöker glömma att jag inte sprungit på två veckor. Förskjuter att slutet av maj rycker närmare. Och närmare. Och närmare.
…………………………………………………………………..
I natten lär alla katter vara grå. Och alla problem är morrande, gröna monster med tentakler. Så fort jag nästan, nästan lyckas somna om så är de där med en slemmig fångstarm. Ruskar mig klarvaken.
De har någon störning i hormonbalansen också, monstren. Konstant tillväxt under sömnlöshet. Vid femsnåret står de på botten av Marianergraven men ser ändå över vattenytan med sina rödsprängda ögon.
Listan på saker som måste göras på jobbet dansar polka med min sömnsjuka ande. Ett ytterdörrsbeslut gör lakanen sjöblöta av svett (antagligen stänker det från Marianergraven). När Pumlans borttappade vante börjar skrika så högt att jag får tinnitus i sinnet, kliver jag upp.
………………………………………………………….
Kom kossera, kom!
Kulning är läckert, men jag försöker avhålla mig. (Inte för att jag kan kula.) Allt enligt devisen: om du inte ser några kor på isen, ropa inte dit dem!
Jag kunde inte låta bli att kolla in mitt startnummer på Stockholm maraton idag. 856. (Hur i hela friden gick det till? Förra året hade jag ett fyrsiffrigt nummer som började med 2. Kan en medioker tid på Lidingöloppet verkligen påverka så mycket?)
856. En typisk ko. Grafiskt vacker i svart och vitt. Nu står hon vid iskanten och spanar.
Jag har känt mig märkligt lugn trots att jag inte kan springa på grund av att hälsenan fortfarande bråkar. Ibland får jag till och med för mig att den fått sällskap av en muskelbristning. Hur lång tid det tar innan jag kan kuta igen står skrivet i stjärnorna. Ändå har jag inte känt mig stressad eller frustrerad. Men nu misstänker jag att koskrället är på väg ut på isen.
Vill du ropa på kor? På ATL:s hemsida kan du lyssna till hur några proffs gör. Om ifall att.
……………………………………………………………………
Hemma hos Steffe duggar de kinesiska tecknen tätt. Jag hoppas få hjälp att tolka de här tecknen, som enligt uppgift ska motsvara mitt namn.
Det underbara stämpelkittet har jag fått av min vän PaljettenQ. Vackert, eller hur?
………………………………………………………………
Det bidde ett avbrott igår. (Jag hoppas sannerligen att det är tillfälligt.) Ett avbrott i det planerade intervallpasset.
Att jag avslutade passet innan det ens börjat kunde förstås ha haft en psykisk förklaring. En maskning helt enkelt. Jag började gruva mig för intervallerna redan under bilresan hemöver. 6*1000 meter tillhör inte favoriterna.
Men tyvärr var det inte latmasken som slog till – det var hälsenan. Den har varit lite stel de senaste dagarna. Alldeles för mycket backträning den senaste tiden, jodå jag vet. Redan när jag tassade iväg längs vägen kände jag att det inte var med på noterna. Stel och motsträvig slet den i vadmusklen. Testade att öka farten. Ajaj!
Bara att vända hem. Slokörad. Frustrerad. Hem till en påse frusna ärtor.
Idag känns senskrället mindre öm. Kanske gav kylbehandligen effekt. Eller tigerbalsamet. Eller den noggranna stretchen. Eller de små brandgula pillren. Men här ska inte utmanas några öden, så jag försöker sluta gräma mig över att detta skulle vara en tuff löparvecka. Det får bli som det blir. Här springs inte ett steg förrän senan slutat bråkat!
Nu gäller det bara att håll fast vid det beslutet. Funkar ärtor mot taskig självkontroll?
……………………………………………………………….
Snart ska jag gå och lägga mig. Trängas i sängen. Med mina tre kuddar. För bara ett par månader sedan delade jag sänghalva med två kuddar, nu är de tre. Huvudet vilar på nedre hörnet av den ena. Ett rejält tillplattat hörn. De andra två bildar en krambar barriär runt omkring.
Oftast är det mysigt. Men ibland bråkar kuddarna. Jag boxas med dem. Trycker upp dem mot sänggaveln. Förpassar en eller annan till golvet. Igår natt hamnade två av tre där. Och det är löpningens fel.
Kvalitetspass gör min kropp rastlös. Det kliar i den i timmar efteråt. Den snurrar i sängen. Känner knölar i madrassen som inte finns där andra kvällar. Och de förbaskade kuddarna, de går plötsligt till attack.
Men idag har jag inte sprungit. Om jag inkräktar lite, bara lite, på sambons sänghalva kanske jag får plats för en kudde till?
…………………………………………………………………
Först yrar hon om terräng-DM i Björklinge (4K). Sen om terräng-SM i Tantolunden (4K). Om de nordiska mästerskapen på 5000 meter i Huddinge. Och sen kan hon bara inte låta bli – VM i Finland.
Jag bara måste springa dem alla. Tycker E i min löparklubb ULK. Ok. Vi snackar om veteranversionerna av ovan nämnda tävlingar med ändå. Hon vill absolut att jag ska tävla. Hennes ögon glittar av entusiasm. Hon förstärker varje övertalningsförsök med yviga gester.
Jag har inte sagt ja. Definitivt inte. Men jag har inte sagt nej heller…
För att få lite respit koncentrerar jag mig på kvällens kvalitetspass med klubben. E hade planerat 800-metersintervaller på Studenternas. Men istället hamnade vi i backarna upp till Sten Sture-monumentet. Nån sorts halvdemokratiskt minoritetsbeslut. Lyckat sådant.
Inget klassiskt backpass á la upp och ner för samma backe x antal gånger. I underbara ULK har man en förkärlek för olika typer av rundor. (Antalet varv i min klocka blir närmast oräknerliga och datan fullständigt omöjlig att tolka.) Just denna runda bestod av dryga 2 kilometers löpning. Rundan kördes två gånger. Under varje runda klättrade vi upp till Sten Sture tre gånger. Från olika håll varje gång. Och jag menar klättrade. Sten Sture har fin-fin utsikt över Uppsala. Backarna är långa. Och branta.
Sista backen på runda två stummnade benen totalt av all mjölksyra. Jag gjorde någon sorts löpande rörelse med benen, men stod i princip stilla. Det enda som drev mig framåt var E:s flåsanden i nacken. Det är verkligen superbra att ha löparkompisar att fajtas med på kvalitetspassen!
E – som tävlar i K50 – och jag är rätt jämna. Hon har en betydligt större vinnarskalle. Och åratal av löparerfarenhet. Massor av jävlaranamma. Men jag orkar hålla ett snyggare löpsteg uppför backarna. Så idag klådde jag henne. Tog revansch från förra veckans tävling.
Revansch var det. För det stod visserligen träning på schemat. Alla säger att vi tränar. Men ingen kan låta bli att tävla. Bara lite. ULK i ett charmigt nötskal. Vem vågar då säga nej till ett mästerskap?
…………………………………………………………..
I dag sprang jag 42 K på 2:46. I Garmins elektroniska lilla – och mycket dumma – hjärna. Instämmer härmed i Jumpers stående utrop: Garmin är skit!
Kanske hade den kopplat upp sig mot en satellit som löpte amok. En satellit som glatt och obekymrat påstår att jag sprang på Mälarens vatten en dryg mil. Rätt långt från land. I ett överjordiskt tempo. Jag helar även sjuka medelst handpåläggning och är en jäkel på att baka gigantiska bröd.
Nu hade jag iofs gärna sprungit min planerade mara just idag. Rent löjeväckande underbart vårväder. Och en kropp som visste att uppskatta läget. Kontenta: ett kanonfint pass i kortärmat. Enligt en tämligen slarvig mätning på jogg.se rultade jag runt 28 soldränkta kilometrar. Varvade musik med en kakafoni av drillande lärkor. Och avslutade i en uppvärmd skogsbacke bland vårens första blygt bugande blåsippor.
…………………………………………………………………..
Pumlan blir alldeles förtvivlad. Tårarna rinner. Hon vill krama. Trösta. För mamma vann ju inte. Stackars mamma!
Mamma däremot är inte alls ledsen över att hon inte vann kvällens ULK-tävling. Är möjligen lite småirriterad över att hon missat att ladda Garmin-klockan varför hon har noll koll på hur långt hon sprang under kvällen, eller hur länge. Halvägs in i passet drog uret sin sista pip och slocknade.
Jodå, hon vet att själva tävlingsdelen gick på 12:49. Sånt höll tidtagarna reda på. Men hur lång var egentligen den ”tävlade” sträckan? Knappast de tre utlovade kilometrarna. I sinom tid får vi kanske veta. Säkert fanns det någon som hade en fungerande distansmätare på armen.
Mamman drattade in över målet i sluttampen av fältet. Näst, näst längst bak. Trea bland de fem deltagande tjejerna. Kvällen var ljum och underbar. En varmröd sol gick ner bakom Uppsalaåsen och ett nykärt andpar klöv vattenytan på Fyrisån. En klar föraning om vår. På riktigt.
………………………………………………………………….
