Släpp fötterna loss!

Kanske är det våren. Eller ny vana (ovana). Bloggen och bloggosfären får mindre av min tid. Och av min kraft. Men jag har haft såna perioder tidigare. De brukar bytas mot loggandets frenesi. Nästa vecka kanske jag knackar 1500 tecken om dagen?

Löpandet får också mindre av min kraft. Tänker mindre löpning. Lever mindre löpning. Just nu. Den får mindre tid också. Blev bara tre löppass den här veckan. Och inte blev det som jag planerat heller. I går skulle jag ha sprungit fruktad snabbdistans, så såg planen ut ända tills jag värmt upp. Då ångrade jag mig och valde kyrkbacken istället. 8 gånger 250 meter.

Det var klokt gjort för det var roligt. I ett anfall av 80-talsnostalgi hade jag tankat ner ”Footloose”. Perfekt för backlöpning. Och så koncentrerade jag mig på tekniken. Har nog aldrig sprungit så snyggt uppför en backe. Lyckades dessutom behålla stilen samtliga vändor. Nöjd.

”Footloose” räddade mig idag också. Lyfte långpassets sista kilometrar. I övrigt ett rätt mediokert pass, riktigt mentalt segt i halvtid. Men jag lärde mig en hel del nytt om IB-affären. Radiodokumentärer gör mina långpass betydligt mer intressanta, men de gör dem också långsammare. Tempot höjs betydligt när jag skiftar från prat till dunka-dunka.

………………………………………………………………….

Stinkande besvärjelse

Besökare i mitt kontorbås rynkar på näsan. Ryggar i dörren. Försöker hålla andan. Mer eller mindre uppenbart.

Idag luktade det  i mitt lilla krypin. Eller stank snarare. Jag försöker nämligen hålla virusen på schack. Ge dem skrämselhicka. Till det använder jag vitlök. Kopiösa mängder. Jag har svalt stora bitar rå vitlök i flera dagar nu. Det ger resultat. Åtminstone på kroppslukten.

Vågar inte sluta heller. För Pumlan hostar hackigt, och sambon snorade och snörvlade högt i telefon. Min egen hals kändes tjock i morse. Så jag tog en klyfta extra.

………………………………………………………….

Kissetassar i moll

De försökte allt gömma sig i sina ”skal”  – videkissarna. Gömma sig från de små, men bitande kalla, snöflingorna som virvlade i luften. Men jag såg allt deras små grå, ludna huvuden. Våren är på väg.

Ja, ja kung Bore gör visserligen en försök till. Men förr eller senare vinner hon, tant Tö. Drömmar om vår fick bära mig långa stunder på dagens långpass. Smått oinspirerad tassade jag ner till Torsviudd. Fint sug i backarna därnere. Fint sug i de leriga grusvägarna oxå.

Men det var nog inte lervällingen som gjorde stegen så sega. Det berodde snarare  på att jag analyserat träningsdagboken innan start. Ett års ytterligare träning borde väl ändå ha gjort mig bättre? Jag tränar dessutom mer i år, och mer varierat. Men snabbare har jag inte blivit. Tiderna är lika bra/dåliga som vid samma tidpunkt förra året.  Pulsen ligger möjligen ett par slag lägre, men det är marginellt.

Ja, ja jag vet – jag springer mer för upplevelsen än för prestationen. Men jag blir ändå nedslagen.  Tröstar mig (lite) med att jag åtminstone löper snyggare numer. Känns i alla fall som om löpsteget blivit bättre, liksom hållningen. Nu grunnar jag på om jag borde gräva ner mig ännu mer i dagboken. Vända och vrida på siffrorna. Försöka komma fram till vad som funkar och vad som inte gör det. Eller ska jag bara vara. Närvara i löpningen och vänta på våren?

…………………………………………………………………….

Örnen har inte landat

Jag har uppenbarligen problem med landningsstället. Kom hem i söndags, men det råder fortfarande kaos i skallen. Än mer svårlandat blir det på grund av att jobbet styrs av entropins lagar. Ständig ökning av oordning. Lovar att återkomma när jag upphävt denna universums grundsats.

(Eftersom jag är Fadern är det fullt möjligt.)

……………………………………………………………………..

Carmens hojder

Bombastiskt. Dramatiskt. Barockt. Overdadigt. Skrytsamt. Det finns manga ord som beskriver Sevilla. En oerhort lacker stad. Och storslagen. Som en 0pera. Som Carmen.

Sarskilt vilosam for benen blev kanske inte utflykten. Men att vandra dar i ensamhet gav anda ny kraft. Jag mar bra av att se pa vackra saker. Och jaklar va det var vackert! Nar guiden slappte av oss vid den Spanska paviljongen som byggts infor varldsutstallningen 1929 trodde jag knappt mina ogon. Obeskrivligt.

Nastan lika obeskrivligt vackert var delar av dagens bergspass. Tre bussar forde loparganget upp till byn Odeleide. Tvarbranta smagator stupade rakt ner i dalen. Dit tog vi oss. For att sedan klattra upp i dryga 9 K pa grusvagar och steniga stigar. Och sa ner igen. Totalt 14 K. Benen strok fram en stark doft av lavendel.

Men det var varmt. Och pa tok for langt till forsta vatskekontrollen vid den sista backens kron. Och sista backen den var en kilometer lang. Vid start utlovades vatten pa halva vagen. Pa en fjorton kilometer lang runda borde det innebara 7. Inte dryga 9. Jag delade mitt medhavda vatten med flera som saknade egen vatska. Trottheten och mattheten spred sig i parlbandet av lopare. Och missmodet. Klagomalen.

Vi vagde inte lita pa att vattendunkarna vi sag inte var en hagring forran vattnet tyngde i plastmuggarna. En kvinna konstaterade att det har ”fan i mig ar det varsta jag varit med om”.  Da vande jag plotsligt all min egen trotthet, mina omma benhinnor och mitt urlessa sinne. Vagrade lata passet sluta i moll.

Kande en latt bris. Sag skuggan under de enstaka traden. Insag att det nu bar utfor. Strackte armarna mot skyn och sprang. Sag sakert hellojlig ut,  irriterade sakert en och annan nar jag utropade att det ju anda ar harligt att springa. Men det kandes just sa. Harligt!

Otroligt hur snabbt det gar att forandra sinnet och upplevelsen, bara man vagrar ge efter for den negativa energin. Nar jag omges av positiva manniskor ar jag den som sanker stammningen.  Ar cynisk och sarkastisk. Pessimisten. Men nar laget ar det omvanda blir jag istallet positiv. Ser gladjen. Uppratthaller den totala balansen.

………………………………………………………………

Bara for mycket

Idag fick bade jag och fotterna nog.

Nar mobilen borjade vibrera pa sangbordet kande jag det direkt. Jag klarar inte att klampa fram tillsammans med 80 andra. Inte igen. Och jag klarar inte att springa. Inte denna morgon.

Hoppade snabbt ur slafen, i skorna och ut pa stranden. Det var da fotterna fick nog. For skorna var just de som bar mig 52K i lordags. I dem ville fotterna inte vara. Jag har markliga blasor pa halarnas sidor. Djupt inne i halen. De klarar skav, men inte tryck.

Jag gick barfota. Ensam med mig sjalv pa stranden. Den uppgaende solen som ett rott klot over Spanien (som bara ar en halvmil bort). Atlanten ar kall. Och den packade sanden vid ebb ar ocksa kall. Tassarna domnade av. Nar de tinade upptackte jag att de blastrats av sanden. Men promenaden var vard ommande fotsulor. Utan den hade jag blivit smatt galen.

Precis innan jag vande tillbaka mot hotellet brots lugnet. Snabba fotter overrostade de langsamma dyningarna. Team Stockholm Marathon narmade sig. Passerade. Mina fotspar var inte langre de enda som markerat sanden. Pa tillbakavagen foljer jag ett traktorspar. Minst hundra loparfotter som trampat sanden – och friden – sonder och samman.

For att riktigt utmana gar jag sedan pa core nere i traningslokalen. Ett fonsterlost rum i kallaren. Klaustrofobiskt. Med 40 pers i lokalen dessutom olidligt varmt. Handerna glider i svett. Men anda lyckas jag hitta fokus. Ga darifran avslappnad, trott men avslappnad. Nastan lika skont som gardagskvallens massage. Vore det inte for de 35 euro det kostar skulle Johan fa ge sig pa mina ben varje kvall.

Jag ar helt klart sliten. Borde sakert ha vilat ytterligare en dag efter ultrapasset. Men jag tar igen det i morgon. Sevilla. Shopping. Inte en tanke pa lopning. Alls.

………………………………………………………………

Ultrastiskt

Borjar med att be om ursakt. Har lanat en dator pa internetcafeet, svenska bokstaver gore sig icke besvar.

Sen tanker jag jubla lite. Jag har skramt marathonspoket pa flykten, klatt distansen. Med besked. Nar man har ultramannen Rune Larsson pa plats kan man bara inte avsta. Sa jag gav mig ut pa upptacktsfard i det Algarvska inlandet tillsammans med 24 andra langlopare. 52 kilomterar senare stapplade jag trott med nojd uppfor hotelltrappan. Jaklar va jag ar bra!

Var nervos. Pa riktigt. Tankte nastan angra mig nar vi stod dar i lobbyn innan start, men Rune och Mary skankte mod och lugn. I bekvam lunk gav vi oss av langs kusten, snuddade havet da och da. Efter en knapp mil var det dags for forsta fikastoppet. Da hade solen brant bort morgonmolnen, glittrade sig i turkosblatt hav.

Efter pausen svanger vi upp mot de boljande kullarna. Apelsinerna hanger lagom nara for en pallande hand, larkorna drillar och sloa getter vilar under madeltraden. I den laga farten hinner ogat ta in och sinnet njuta.

Men solen ger sig inte. Steker fran en klarbla himmel och det blir trangt langs vanstra vagrenen. Dar skuggar fortfarande eukalyptus och cypresser. Rune ger order om promenad i uppforsbackarna, far sneda blickar av grabbarna i taten som garna hade okat istallet.

Vid 30 K dyker Tomas fran kontoret upp med valfylld baklucka. Efterlangtad. Tankar proviva, ett par navar chips, kakor. Fyller pa tomma vattenflaskor. Rune agerar kirurg och punkterar en tjejs fruktansvarda blasor som spranger under stortanaglarna. Under alla ar Rune ordnat dessa ultror har ingen brutit. Mer an 400 startade. Och han tanker inte lata det ske den har gangen heller. (Hon brot inte. Snacka om styrka.)

Till en borjan sprang jag i den snabbare gruppen, men nu borjar varmen ta ut sin ratt. Sackar efter. Nar jag passerar de magiska 42 ar jag ensam. Firar med mig sjalv och en stor klunk vatten. Torkar svetten ur halsgropen. Konstaterar att tajtesen fatt vita utmyckningar av salt.

De aterstaende 2 kilometrarna till sista fikastoppet kanns som en evighet. Nar jag antligen ser Marys oranga t-shirt utanfor cafeet vill jag helst kyssa asfalten. Men med 44 K i benen bojar man sig inte ned i onodan. En efter en dyker alla lopare upp. Fyller cafeet med svettdropp.

Bara 8 K kvar. Nar jag reser mig fran bordet har jag svart att tro att det ar mojligt. Stapplar. Snubblar. Men sa hittar benen lunken.  Vore ju markligt annars.  De har ju trampat pa i samma fart i timme efter timme. Och plotsligt infinner sig ett flyt igen, benen bar mig fram langs deltat. Orkar registrera igen. Njuta av den ljumma brisen och kvallssolen.

Nar det ar 3 K kvar svanger vi in i den numer valkanda pinjeskogen. Det hemtama landskapet far det att kannas tyngre igen, stannar vid E:s sida. Hon skanker kraft. For tva ar sedan klattrade hon uppfor Kilimanjaro. Berattar livfullt. Hon sprang sitt forsta Stockholm marathon nar hon var 40. Och hon har sprungit alla 30…

Kan hon sa kan jag. Och hon kan!

…………………………………………………………………….

Kom alla mina små kycklingar!

Hönan, eller snarare tuppen (Sz), instruerar kort, tar ledningen. Pip, pip, pip. Alla kycklingar springer efter. Men först måste alla trycka igång sina klockor. Pip, pip, pip.

 

Flera grimaserade lätt på dagens 5K långa morgonpass. Stela muskler och ömmande leder efter gårdagens bergspass. Många – men inte jag. För jag maskade ju igår. Valde världens ände istället. Cabo de san Vicente, Europas sydvästligaste punkt.

 

 

Rytande och vrålade vräkte sig Atlanten mot de branta, röda klipporna. Vi hukade oss i vinden, blev nästan ett med de lågkrypande buskagen. Bara den gamla fyren stod stoiskt rak inför raseriet. Hur jäkla häftigt som helst!

 

 

Resten av utflykten Historiska Algarve lämnade en del övrigt att önska. Hönsmamman (guiden) ledde oss runt ”sevärdheterna”. En flock förvirrade kycklingar som inte riktigt förstod tjusningen i att se platsen för slavmarknanden i Lagos. ”Här, där den här byggnaden nu står, fanns förr en annan byggnad där afrikanska slavar för första gången såldes i Europa. Ungefär här i alla fall.” Mer än så fick vi inte veta om varken Lagos eller slavhandeln.

 

 

Man ska uppenbarligen inte välja kulturell spis framför fysisk sådan när man är på träningsläger. Så idag lovar jag bot och bättring – korta intervaller framåt kvällskvisten. Och i morgon blir det långpass. På söndag vinkar jag av familjen. Sen. Då.

…………………………………………………………….

Femtioelfte gången gillt

Världen befinner sig längre bort när man är i Portugal. Den digitala alltså. Har försökt uppdatera bloggen, men tvingats kapitulera för urusla nätverk. Nu har jag äntligen lyckats smyga mig ut. Håll tummarna för att det håller! Och hav tålamod med ett flera dagar långt inlägg. Bildbevis? Marathon Mia är inte bara en sjuhelsikes löpare och ett sprudlande energiknippe, hon har med sig både kamera och nödvändig kabel (vilket vissa andra glömt). Kika in på hennes blogg vettja!

 

Jag tror jag har landat snart, krupit ut ur resbubblan. Ett limbo där man ständigt går runt med lock för sinnet. Inte helt frånvarande, men bara halvt närvarande. Första kvällens lugna distanspass är aningen diffust. Jag babblade glatt med Mia hela vägen, då glömmer man lätt att man springer. Men det är bara en del av förklaringen, resten står resbubblan för. Och möjligen den tidiga avresan. Halv fyra är okristligt tidigt.

 

Lite minns jag: den underbara doften av pinjeträd, de gigantiska kottarna som låg i det röda gruset, snåren av blommande vit ginst (?), luftdraget mot de bara benen. Drygt åtta kilometer sprang vi. Sen åt jag visst. Lyssnade på Anders Szalkai, men jag hörde nog aldrig vad han sa. Somnade.

 

Måndag

Hade gärna velat ligga kvar under den vinröda fleecefilten när mobilen pinglade vid sju, men träningsläger måste självklart inledas ambitiöst. Upp och iväg. Ett huttrande gäng möttes mitt emot hotellet. Szalkai huttrade minst, men så hade han också vindbyxor, långärmad t-shirt under kortärmad dito, plus mössa. Jag valde halvlånga tajts och långärmad t-shirt. Ingen mössa. Alldeles lagom för en mulen, småblåsig morgon i Algarve.

 

Indelade i fyra grupper gav vi oss av längs stranden där havet just dragit sig tillbaka. Lämnat sanden hårt packad. Nyvakna, tufsiga måstonåringar följde oss med blicken där vi drog fram, ett lämmeltåg av löpglada. Snabbfotningarna först, så vi i medelgruppen (måltid på maran 3:45 – 4:15), sen de som tar det ännu lite lugnare och sist stavgångarna. 6 kilometer i 6-tempo för oss ”lagoma”.

 

Tillbaka på stranden ett par timmar senare. En gigantisk sandlåda fylld med spännande fynd för en fyraåring. Och hennes mamma. Snäckor, snäckor, snäckor och en och annan drivvedsplanka. Bygger vulkaner, gräver gropar åt sjöjungfrur. Sanden perfekt för kakor i det lätta duggregnet. De grå dyningarna flyter samman med en lika grå himmel vid horisonten.

 

Sen eftermiddag och dax för pass nummer två: uppvärmning 6 K följt av löpskolning. Fortfarande noll kontroll på vart i landskapet jag befinner mig. Den mentala kartan har inte synkats med omgivningarna. Springer i blindo, ledarna och gruppen är mina vita käppar i naturreservatet.

 

I en kort backe samlas samtliga, instruerade av Sz sprätter vi rött grus. Låga skip, 45-graders skip, höga skip, hälkick på vart tredje steg, hälkick på varje steg, nån märklig sprättig variant – likt en häst som steppar över ett lågt hinder, framåtsprätt med stela ben, indianhopp. Och så tre teknikbackar på det. Otroligt roligt!

 

Tisdag

Vaknade i god tid, innan ringningen klockan 7.  Men stod ändå över den gemensamma morgonjoggen. Vill andas in den salta luften i ensamhet. Bara jag och de långsamma dyningarna. För att vänta in ebb och få springvänlig strand måste jag vänta till halv tio. Får sällskap av solen när jag ger mig av. Ju närmare spanska gränsen desto större blir drivorna av snäckskal, krasar under skosulorna. Små vadarfåglar kilar blixtsnabbt över den sand som havet just lämnat åter.

 

Trekvart senare är jag tillbaka. 7,5 tröga kilometrar. Beror knappast på underlaget, sanden är hård som asfalt men ger i och för sig inte samma frånskjut som den segare vägbeläggnignen. Snabbt upp med hissen (12:e våningen), byte av kläder och ner i träningslokalen för en omgång core. Kylskåp är bara förnamnet. Fnissar ikapp med sambon och Pumlan.

 

Eftermiddagens 3-minutersintervaller får sambon, jag leker istället ”jaga blomman” med Pumlan i pinjeskogen. Grämer mig (men bara lite) när M kommer tillbaka, lite stel i låren men hög på löparlycka. Han, som nästan aldrig springer, fick beröm, order om att ta i mer eftersom han knappt blev andfådd. Glad och nöjd knyter han av sig de fortfarande glänsande, nya dojjorna.

 

Onsdag

Min löpartur igen. Morgonjogg. Ännu kyligare denna morgon, men i den snåriga pinjeskogen är det nästan vindstilla. Förlänger medelgruppens planerade 5K med ytterligare 2,5 – måste ju ta igen gårdagens slöande. Känner mig ändå lite lat; när vi stretchar på hotelltrappan studsar ultragänget ut för en 50K-runda.

 

Efter frukost tar familjen Bureborn en promenad till närliggande Vila Real de San Antonio. En liten men riktig stad, till skillnad från Monte Gordo som faktiskt är en rätt sunkig turistfålla. I Vila Real röker riktiga portugiser på barerna. Och handlar i butikerna. Butiker som märkligt nog samtliga erbjuder samma varor: handdukar, lakanset, morgonrockar och förkläden. Enbart i pastell.

 

Nu återstår bara en dryg timme innan det är dags igen: 45 minuters distans som uppvärmning och sen en duvning funktionell träning för löpare. Sen får trötta fötter vila – ända tills på fredag. I morgon (torsdag) tar vi bussen västerut på historisk utflykt.