Varde ljus

I morgon bitti åker vi! Och då menar jag bittida. Vid halvfyra ljuder klockradion. Måste nog byta kanal – för sänder P2 verkligen den tiden på dygnet? Annars vaknar jag alltid till P2, som vänligt nog brukar hålla sig till stämningsfulla pianokonserter på morgonkvisten.

Nästa löppass slirar mina steg på sand sammanpackad av Atlantens vågor. Bara för att ha något aktuellt att jämföra med slirade jag omkring på isen hemmavid denna afton. Hade egentligen tänkt mig ett litet långpass på eftermiddagen, men det fick ersättas av en akututryckning till apoteket. Utan åksjuketabletter vill man inte sitta i ett plan med en viss fyraåring.

Till alla er som stannar på nordligare breddgrader lämnar jag ett groende löfte om vår. Mina vitlökar vädrar alltid morgonluft när ljuset återvänder.

Jag lovar också.  Att försöka sno ihop ett eller annat blogginlägg från Monte Gordo.

………………………………………………………………………..

Vårvindar friska

Snart, snart…

I väntan på våren i Trögd, packar jag väskorna. Eller nja, borde snart börja packa väskorna inför söndagens resa. Algarve och träningsläger nästa!

Har åtminstone letat fram de korta tajtsen i garderoben. Försöker minnas vad i hela friden man springer i när termometern visar sisådär 16-18 grader. Mameluckerna borde få stanna hemma. Yeeez, va´ detta ska bli härligt!

Testat nya skorna oxå. Asics DS Trainer. Kände mig som Hermes. Man kan köpa vingar för pengar. Inte för att jag skulle köpa några skor, det var sambon som behövde uppgradera inför Portugal. Varför han tog risken att släppa mig lös på Löplabbet begriper jag inte. Men nöjd är jag.

…………………………………………………………………………

Mask i magen

Pumlan hytter med fingret: ”Mamma, man får inte äte snö. Det finns maskar i den som gör dig kräkig.”

Men mamman är törstig efter löpturen och låter en tuss till smälta i munnen. Som hon gjort under hela passet. En grabbnäve jungfrulig nysnö här och där. Vit fluffig nysnö, inte hopklumpad, sandblandad plogvall. Fråga: får man mask i magen av att äta snö?

Jag tvivlar. Precis som jag gör över andra sanningar som Pumlan tar med hem från dagmamman. Typ. ”Usch mamma, inte pussa mig på håret. Det finns massor av baciller i håret. Det säger R.”

……………………………………………………………….

Metamorfos

Jag vet inte om jag håller på att skaffa mig perspektiv på tillvaron. Proportionalitet.  Eller om jag bara är en hopplös dramaqueen…

Det känns som det var evigheter sedan jag sprang. På riktigt. Inte på löpbandet, inte skitpass, inte på grund av träningspanik för att mina stapeldiagram och loggade kilometrar slår i botten. Överväger förexten allvarligt att skippa allt vad träningsdagbok  heter. Blir bara stressad. Överväger också att skippa allt vad täningsplanering heter. Blir bara stressad. Övervägde också att lägga ner bloggen. Men där gick gränsen.

Livet kan ju omöjligt gå ut på att jag ska gräma sig över att inte kunna träna.  Att jag varje morgon ska vakna, dra ett djupt andetag, och känna efter om jag är frisk nog att springa. Och sen få en släng av ångest när jag inte känner mig riktigt hundra. Att känna panik över att muskler förtvinar och konditionen försvinner. Att jag ständigt ska gå runt och fundera på om jag borde revidera maratonmål och tävlingsplanering.

Jag önskar att jag var en valfisk. Då kunde jag somna en kväll med en lång slingrig svans och sedan vakna utan svans men med en gigantisk mun. Så plötsligt- en annan vacker dag i havsdjupet – skulle jag slå upp mina fiskögon; jag skulle nu vara hane  istället för hona och slippa äta överhuvudtaget. Ok, de förvandlas säkert inte sådär huxflux, familjen Cetomimidae, men de är fascinerande. En och samma fisk, men helt olika liv, som yngel, hona och hane. I Biology letters kan man läsa om dem.

Men nu är jag ingen valfisk. Jag är bara en tjej som gärna vill vara löpare, men som just nu tycker sig förvandlas till en icke-sådan. Eller så vill jag inte vara en löpare alls? För det kanske innebär att livet ska bestå av träningsångest?

Ge mig en serpentinliknande svans så ska jag visa er hur snyggt jag kan simma!

……………………………………………………………………

Bara vilja

Jag hade nästan glömt det. Att det finns dagar när löpning är pest och pina. Jag sprang långpass idag. Halvlångt åtminstone (17,5). Det var knappa två timmars plåga från start till mål. Ingenting fungerade. Benen var ömma, fötterna sved, kroppen var slut och hjärnan hade tråkigt.

Lägger till handlingarna. Försöker förtränga. Glömma känslan. Det enda jag vill minnas är att jag besegrade motståndet. Svor och sprang. Och vann.

……………………………………………………………….

Pice of cake

Jag har övergivit Piggelino. En träningsdagbok som gjordes om – blev hot och het – och påminde allt för mycket om en dejtingsajt.

Velade. Jogg eller Funbeat? Jogg eller Funbeat? Det blev Funbeat. De bakar så snygga tårtor  av min alternativträning. Och så kunde de importera all gammal träning. Man vill ju inte bli historielös.

Sälar och soldater

Hör det redan när jag står i omklädningsrummet. Ett taktfast marscherande. Lika kraftfullt och unisont som röda arméns parader framför en sovjetisk president i pälsmössa. I samma ögonblick som jag öppnar dörren och kan se in i träningshallen slänger sig soldaterna ner på det ljusblå golvet. Tätt, tätt som packade sillar ligger de där – och jag förflyttas från Moskva till en isig udde i Antarktisk. Där en skvadron sälar vältrar sig på mage och lyfter nosarna mot himlen. Utifrån kan ett pass på F&S verkligen se besynnerligt ut.

Själv smet  jag förbi hallen och vidare in på gymet. Man kan definitvt ifrågasätta det kloka i att inleda en nya era i löpningen – efter två och en halv veckas uppehåll – med löpband. Spring i benen, medryckande musik och öronbedövande ljudnivå på i-poden hjälper liksom inte. Det är helt enkelt urbota trist att springa på ett rullande band och stirra på sig själv i en spegel. Visserligen fanns betydligt mer intressanta saker att titta på i omgivningarna, som mannen på löpbandet intill som tränade intervaller. Hoppade på och av bandet i farten. Hur sjutton fixar man det? Men som ovan löpbandspringare har jag svårt med balansen och får nöja mig med utsikten framåt. Sneglade åt sidorna innebär akut risk för vurpa.

Så varför utsätter hon sig då för detta? Varför springer hon inte utomhus och njuter av sitt första löppass på veckor?

Svaret stavas rädsla. Det är aningen irrationellt, men jag tycker det känns otryggt att springa utomhus en kväll när ingen väntar på mig därhemma. När ingen märker om jag är borta misstänkt länge. När ingen finns i närheten som kan  ge sig ut och leta om jag inte dykt upp på ett par timmar. Mobiltelefon i all ära. Men jag kanske faller baklänges och slår skallen i isen. Ligger där medvetslös på en landsväg. En landsväg där nästa bil kanske passerar först framåt morgontimmarna.

Eftersom jag är gräsänka just nu fick det bli löpbandet. Lyckades dock bara skrapa ihop 7 K. Och det berodde inte bara på tristessen. Det gick lite för fort i början eftersom jag lyckades förtränga att ett långt löpuppehåll inte gör underverk för konditionen. Tvärtom. Däremot är det god medicin mot stela och korta muskler. Jag stretchade. Slet och drog åt alla håll – men åstadkom knappt ett svagt stramande. Inte ens rumpan reagerade.

Men till helgen är familjen tillbaka. Då ska det bli springa av. På riktigt.

……………………………………………………………

Ankeborg nästa?

En gång i tiden hade jag höga, smäckra fotvalv. A la Cullberg. De börjar plattas till alldeles märkbart. Hur många löpsteg till kan jag ta innan jag får fötter som Kalle Ankas?

……………………………………………………………………..

Två sidor av slasken

Längre än så här kom jag inte idag.

Men när regnet dryper och snön är blötare än nytvättade, ocentrifugerade kläder känns det rätt ok. Nu ska jag bara knäcka koden till tvättmaskinen. Vrida ur dyngsura jeans för hand gör mig på dåligt humör.

Jag stannade visserligen på bron, men jag utmanar ödet och proklamerar: jag mår faktiskt mycket bättre idag. Peppar, peppar. Kanske var gårdagens febertopp immunförsvarets sista  attack mot de illbattingar som härjat i min hals?

………………………………………………………………..

Bakslag

I går kväll somnade jag full av förväntan. Jag skulle  få springa dagen därpå. Äntligen! Äntligen!

Vaknade. Med feber.

………………………………………………………………