Fingerad journal

Den gavs visserligen inte ut i tre band. Med grå pärmar. Men för övrigt kanske den blev exakt så som han planerat, Lars Noréns dagbok.

Jag trodde inte att jag så fascinerad skulle läsa om hur han städar, springer, köper sushi och shoppar kläder. Blir förälskad och patetisk. Tyckte om att titta in i hans liv. Via dagboken blev han människa. Men nu känner jag mig vilseledd. För han planerade redan under tiden han skrev den att ge ut den i bokform. Tjäna miljoner. Han försöker dock aldrig luras. Förklarar läget själv i dagboken.

Som för mig inte längre är en dagbok. Förlorar läsvärde.  Han regisserar. Friserar. Så som man gör i memoarer. Inte i en dagbok.

De vassa pilarna av hat och avsky han ideligen skickar mot förhatliga kulturkolleger och journalister blir bara en tröttsam hämnd. Bittra utbrott från en kulturelitens man som ständigt tjatar om att han slår underifrån. De många namnen beskriver inte längre ett intensivt liv, de förvandlas till självbekräftande namedropping. Han löprundor förvandlas till skryt. 

Han skriver ju enbart med syfte att de - och jag – ska läsa hans ord.

……………………………………………………………

I virusets våld

I går eftermiddag hallucinerade jag. Kände hur mina fötter kämpade om fäste på den hala vägbanan, hur fartvinden smekte mina kinder och hur hjärtat pumpade blod till min löpande kropp.

Jo, tjena! I själva verket satt jag bakom ratten. Bilen rullade visserligen fram längs en av mina vanligare rundor. Men mer träningspass än så blev det inte.

Nu har jag inte sprungit på en vecka. Första dagarna var jag frustrerad. Sen började jag bli smått panikslagen över mitt kantrade träningsschema, och över det faktum att träningskompisen adderar timme efter timme i kalendern medan mina staplar slår i botten. Därefter var jag arg och besviken över att jag missar den efterlängtade träningshelgen med ULK. Nu har jag resignerat.

Det som började som en allmänt hängig fredag, och fortsatte med en risig småfebrig helg, har nu förbytts i en hals förvandlad till rivjärn och algblomning från näsan.

Har vid det här laget gett upp samtliga försök till huskurering. Försöker med en dåres envishet intala mig att det går att vila sig i form. Tycker inte synd om mig själv längre. Men håller ändå tummarna för att jag kan få springa – bara lite, bara försiktigt – i nästa vecka. Om inte kommer jag verkligen att börja se i syne.

………………………………………………………..

Taget!

Oj, oj, oj. Jag har blivit utmanad av Mia. Jag som alltid brukar ducka för såna, men någon gång ska ju vara den första!

1. Vilken typ av löpare är du?

En som hellre löper långt än snabbt. Som gärna tittar på stjärnorna, lyssnar på vinden, trampar okända stigar. Och författar pretentiösa, hopplöst naturromantiska blogginlägg i huvudet…

2. Hur länge har du löpt?

Sedan senhösten 2006. Tror jag började för att imponera på någon på jobbet. Sen blev jag inte av med eländet. Löpningen alltså. Arbetskompisen har slutat.

3. Hur mycket löper du per vecka?

4-5 mil i veckan. Ibland mer. Sällan mindre. Om inte livet kommer ivägen. Eller elaka baciller.

 
4. Vilket är ditt ”feelgood” tempo?

Beror på terrängen. Och sträckan. På asfalt tassar kroppen gärna fram i 5:50. Om jag tänker springa länge. Men om jag ger mig ut på en kortare runda vill den helst ligga i 5:30. I skogen däremot njuter vi i 6:30.  

5. Vid vilken ålder började du springa?

*räknar på fingrarna*. 37.

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?

Jag sportar inte. Det känns alldeles för ambitiöst. Men jag styrketränar på gym en gång i veckan. Eller studsar omkring lite på F&S. Utan alternativträning håller inte min kropp för löpning. Och så spelar jag innebandy. På skoj. Det är visserligen livsfarligt, men jag kan bara inte låta bli.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Trodde jag var beroende av min garmin, men upptäckte för inte allför länge sedan att det gick alldeles utmärkt att springa utan den. Då känner jag mig nog mer naken utan i-poden på mina långpass. Ibland blir jag bara så less på mina egna tankar – och lånar radiopratarnas.

8. Varför springer du?

För att jag måste. Jag blir numer smått galet rastlös annars. Och för att löpning ger alldeles fantastiska naturupplevelser. Ok, det här låter patetsikt: men när jag springer känns det som jag på allvar befinner mig inuti naturen. Ni vet – jag blir en del av den. Och den känslan vill jag gärna befinna mig i länge. Och för att orka det måste jag träna.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Säkert. Men det har jag förträngt.

10. Hur ofta köper du skor?

Löparskor två gånger om året. Andra skor betydligt mer sällan.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?

Inte så ofta. Trodde jag. Men sen tänkte jag efter och insåg att det nog är betydligt oftare än jag vågar erkänna för mig själv. Men bara nödvändiga saker förstås…

12. Var/hur handlar du utrustningen?

På Löplabbet i Uppsala. Inte för att de är särskilt bra. Men det är den bästa butiken som finns i min närhet.

13. När föredrar du att springa?

I skymningen.

14. Hur ofta tävlar du?

Jag springer visserligen tävlingar, men jag tycker egentligen inte om att tävla. Tror det delvis beror på att jag blir lite rädd för mitt tävlingsjag. Hittills har jag vågat se mig själv i vitögat ungefär fyra gånger om året.

15. Vilka distanser?

Av någon tämligen outgrundlig anledning (folk ”tvingar” med mig) har det blivit flera 8K…  Har aldrig sprungit ett millopp. Men ett Lidingölopp.

16. Vilken är favoritdistansen?

8 K tycks passa mig…

Har sprungit alldeles för få tävlingar för att kunna svara. Men Lidingöloppet kändes bäst hittills.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Nej.

18. Vad dricker du?

Vatten. Eller Maxim med limesmak om jag känner mig kraftlös när jag ger mig ut på långpass.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

För ett par månader sedan hade jag definitivt svarat ensam. Men numer springar jag då och då med Uppsala löparklubb, och det är faktiskt extremt trivsamt. Så nu vet jag banne inte. Men jag tror att läget ser ut så här: jag springer helst majoriteten av passen ensam, men piggar gärna upp mig med sällskap emellanåt.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Ett glas blandsaft. Av med kläderna. Gainomax. Stretch. Dusch. Mat. Sen skulle jag gärna ta en tupplur. Men då vill familjen ha uppmärksamhet. Det får de. 
21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Backträning. Jag har svårt att motivera mig att ta i ”på platten”. Jag vill besegra ett berg.

22. Vart blir du oftast skadad?

På ett märkligt ställe på insidan av vänster underben. Tror det har att göra med hälsenan. De har bråkat förr.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Just nu Vertex fjällmaraton. Och NY.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

*de små grå arbetar frenetsikt* Lars Noren kanske. Men det är bara för att jag just nu läser hans dagbok. Jag har ett par frågor jag vill ha svar på. Och så verkar hans löprunda på Gotland så trevlig.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Nån avdankad, så jag slipper känna mig som en bromskloss.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Johnny Depp. Vilket genast får mig att ändra mitt svar på fråga nummer 24.

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Försöker klura ut vilka som ännu inte fått utmaningen på sitt bord…

För att göra det hela officiellt utmanar jag jumper. Och Oliver Sture. Och Marathonfarsan.

Smärtsam romantik

Riktiga löpare lider, pressar sig själva, överskrider gränser, lär sig uthärda. Njuter av smärta. No pain – no gain.

 Tydligen.

Senaste numret av Runner´s world osar av löparsmärta. Löpa och lida lyder rubriken på en artikel. Nye chefredaktören och elitmotionären beskriver i en krönika hur han blev löpare. På riktigt. Ett uppvaknande som innefattade mängder av smärta. Det går inte att missa hur stolt han är över sig själv.

I en tidigare krönika har samme elitmotionär beklagat sig över att alldeles för få satsar på löpning på allvar numer. Kvaliteten på löparna har blivit sämre. Mediokra tider räcker högre upp i resultatlistan. Samma käpphäst dyker upp i senaste numret av RW där chefredaktören i en artikel intervjuat en like. Herrarna är rörande överens. Visst är det kul att löpning blivit populärt, att fler springer. Men. Herrarna tycker det vore ännu roligare om fler ville plåga sig en aning. Träna hårdare. Mindre feel-good. Mer smärta.

Ingen ställer sig frågan, är det kanske just därför fler springer? För att löpning numer inte nödvändigtvis måste förknippas med lungor som spränger och blodsmak i munnen. Och för att fleras kroppar kanske håller att springa med när idealet inte är att man måste spy efter varje löppass.

Chefredaktören är förexten mycket imponerad av sin like. Men allra mest är han imponerad av alla hans skador.  Av hans inställning att man ska slita på kroppen.  Av allt han offrat  för löpningens skull. Artikeln raddar skada efter skada. Chefredaktören grämer sig lite över att han ändå inte hann höra om dem alla.

För så är riktiga löpare i chefredaktörens värld. De offrar sig. Satsar allt. Lider. Skador är en del av deras vardag. På frågan om vad han själv tänker på när han springer svarar han: ”på att jag vill sluta springa”.

Jag kan bli så provocerad av den här typen av romatiserande kring löpningens lidande. Det  masochistiska idealet. För vissa innebär säkert löpning just detta – helt ok i så fall. Men vad jag inte tycker är ok är att det bakom idealiserande anas ett förakt. En nedlåtande ton mot alla dem som springer av andra skäl. För att förmera sig själv föringar man andra.

I sin första ledare i RW skriver chefredaktören: ”Den här tidningen ska vara till för alla er som tror att löpning kanske kan vara något för er …(bla bla bla) Tillsammans hoppas jag att vi ska få ännu fler på detta tåg.” Med det menar han löpartåget. Men jag tvivlar faktiskt på att alla är välkomna.

Jag minns en krönika där chefredaktören föraktfullt fnös åt stavgångare. Patetiska människor som trodde sig träna. Man anade att föraktet sträckte sig längre än så. Till joggare. Till folk som tror sig vara löpare, men som inte platsar i herr chefredaktörs definition. Folk som inte tränar så det gör ont. Som inte pressar sig till max. Jag undrar om RW i framtiden är ämnad för andra är ”riktiga löpare”?

………………………………………………………………

Utsvulten balansakt

Nu tänker jag beklaga mig. Försökte få lite medlidande från arbetskamraterna men möttes av fnysningar: ”du har ju valt det själv.” Ordet idiot uttaldes visserligen inte. Men jag hörde det nog. Tro inte annat.

Lunchpass. Då är det synd om mig. Absolut sämsta tiden på dygnet för löpning, men är det den tidpunkt som finns att tillgå får man bita i – ingenting. Jag var följaktligen hungrig, och kände mig helt kraftlös innan jag ens kommit upp på åsen.

Och så underlaget sen. Stelfruset snöslask. Jobbigare för vristerna än mina sessioner på bästa julklappen – en balansplatta. Efter sex kilometer hade smärtan i vristerna förflyttat sig upp i underbenen. Och vänsterhöften. Inbillade mig att jag drabbats av akut löparhöft och skenbensfraktur. Sprang tillbaka till jobbet och kved.

Till ingen nytta.

……………………………………………………………

Baken brinner

Det här inlägget anspelar direkt på ett visst proggband. Fast numer kanske de snarare placeras i jazzgenren; Fläsket brinner.

Det känns som det brinner i rumpan. I går brann det etter värre. Eller frätte snarare. Fläsket fräts. Sönder av mjölksyra. Backintervaller upp till Uppsala slott tillsammans med ULK. Landshövding Björck stod säkert i fönstret och hånlog åt oss där vi slirade i slasket.

Uppsalaslätten? Pyttsan!

På S order sprang vi ”starkt” uppför Slottsbacken, girade framför Carolina Rediviva och ökade farten innan vi nådde borggården. 500 meter gissar jag. Nedvarvning ner på andra sidan slottet och så iväg uppför uppförslutan mot Akademiska sjukhuset. Och så en jogg tillbaka till startplatsen. För att göra om hela rundan igen. Tre gånger till.

När jag första gången - med mjölksyran sprutande ur öronen -pustade ut på borggården, var jag säker på att jag aldrig skulle klara de beordrade fyra varven. Men det gjorde jag. Banne mig. Gick till och med bättre mot slutet när vi kom på att tjejerna skulle få ett litet försprång. Motivationen tröt nämligen när man redan efter 50 meter fann sig akterseglad av långbenta och vältrimmade herrar och ungtuppar.

Bara för att kan man leka med svinanspelningen ett steg till. Till punk och skrikande grisar:

………………………………………………………………..

Kramvänligt

Nollgradigt. Småklibbiga snöflingor singlar långsamt mot marken. De gillar att kramas. Med mina skor. Klämmer musten ur vadmusklerna.

Sånt kan vara frustrerande. Men just idag var jag på myshumör. Valde redan innan jag testtassat underlaget att lämna Garmin i korgen. Knappade fram spellistan märkt nedvarvning på i-poden.

Jag nynnade Purple rain. Konstaterade att Jumpers joggerska har rätt; det finns något som heter ”sångtempo”. Löpvänligt i snöfall. Och så känner man sig vältränad. Springer (nåja) utan att ens bli andfådd.

…………………………………………………………………………….

Breveksling

Jag tror jag börjar bli gammal. Tycka att saker var bättre förr. Breven var det definitivt. Mest för att jag  får alldeles för få numer.

Det äldsta jag hittar i min samling ligger i ett tummat, rosa kuvert. ”Jag vill jerna breveksla med dej. Från Anna.”

 

 

 

 

 

 

 

En sysslolös söndag som denna grävde jag ner mig i nostalgi. Pillade upp hårt knutna sidenband – och mer världsliga i bomull – och försjönk i brevskatten. Ord skrivna för hand. De är ändå vackrast.

……………………………………………………………………..

Löpande gåta

I dag var en sån där dag när löparskorna helst ville stanna på hyllan. Det fick de naturligvis inte. För känns det trögt på just det viset triggas jag att besegra mig själv. Varför har jag aldrig begripit. Men jag klurar inte alltför hårt på frågan. Mysteriet fyller ju ett gott syfte – jag springer mer.

Andra gåtor bryr jag mitt huvud intensivare med:

 

 

 

 

 

 

 

Flaggorna och skorna pryder dörren på ett uthus som ligger längs min Tomtarunda. Varje gång jag passerar dras blicken dit. Väcker undringar.

………………………………………………………………

Skrämselhicka

Kanske försökte du gå in på min blogg igår. Eller i morse. Och möttes av beskedet: “This blog has been archived or suspended for a violation of our Terms of Service”.

Ett tag var jag fullständigt förtvivlad. Skrev detta: http://bureborn.blogspot.com/.

Nu är jag här igen. Men vågar knappt andas när jag öppnar WordPress. I kommentarerna till föregående inlägg kan du läsa om vad som gick snett. Eller åtminstone vad jag tror gick snett.

Man ska uppenbarligen inte ta sin blogg för given.

…………………………………………………………………..