Gott nytt år!

Tripp, trapp, urk…

Jag försökte verkligen. Kämpade och slet. Men kroppen ville inte. Och inte huvudet heller. Inte på allvar. Fick se samtliga löparkollegor dra ifrån i uppförsbacken. Gång på gång.

Ett liten enveten ULK-skara gav sig på backintervaller kvällen före nyårsafton. Redan under uppvärmningen kände jag det: att det skulle bli ett tungt pass. Iofs gick uppvärmningen i alldeles för högt tempo för mig, men ändå. Sen försökte jag väcka benen i löpskolningen. Folja John över parkeringen. Men icke.

Tripp, trapp, trull stod på programmet. 300 meter backe – 250 meter backe – 150 meter backe. Så en liten mellanjogg och stegen igen. Och så en gång till. Sista långbacken ville jag gömma mig under ett salladsblad.

Helt slut när jag äntligen kom hem. Fuskade med maten och stupade i säng.  Vaknade två timmar senare. Törstig och hungrig och med rastlösa krypningar i benen. Återställde mat- och vätskebalansen, men kroppen vägrade gå ner i varv. Snodde varv på varv i sängen, trasslade in mig i lakanen. Kudden kliade, täcket kliade.

Jag ser ett mönster här. Och det är inte uppmuntrande. Jag drabbas ofta av sömnproblem efter ett hårt pass på kvällen. Somnar som en klubbad. Men sen vaknar jag mitt i natten. Benen spritter och jag kan omöjligt somna om. I går passerade ändå tre timmar mellan passets slut och sänggåendet. Hur lång tid ska man behöva egentligen?

Kroppens löparvägran tror jag beror på nedträning. Hoppas jag. De sista veckorna har jag trappat upp träningen rejält. Nästa vecka är vilovecka enligt Szalkais träningsprogram. Jag tänker möblera om lite. Tjuvstarta.

……………………………………………………………………….

Försenad tomte

I går var han i farten, Viktor Rydbergs tomte. Jag såg hans spår i frosten när jag tog en sen kvällstur. Ingen annan vågade sig uppenbarligen ut från de ensliga gårdarna för jag hade min Tomtarunda helt för mig själv. (Tomta är en gård hemmavid.)

Ingen snö lyste vit. Varken på fur eller gran. Men det gjorde frosten. Trädens grenar var tufsiga av iskristaller. Och marken var beströdd av miljontals briljanter. Det gnistrade  och glimmade värre än en juvelerarbutik i skenet från min nya pannlampa. (Gåva av svärfar. Lyser nästan lika starkt som en billykta.)

Minus tio grader. Försökte mig på lite tempolöpning, men benen var inte med på noterna. De gillar kanske inte midvinternattens köld?

…………………………………………………………………………..

Hockeyhjälten

I byarna häromkring  sprids sägnen – som säkert är helt sann: bröderna Sedin brukar tampas med den. Backen med stort B. Bratthalla.

(Bröderna Sedin är hockeyspelare. Modoiter som numer spelar i NHL. Bygdens hjältar. Den ene – Henrik tror jag – har stuga i backens omedelbara närhet.)

Bratthalla är lika jäklig från båda hållen. Från Pellegrunskroken och från Skedeviken. Jag har gått i klinch med båda tidigare. Och förlorat. Tvingats gå. Men idag besegrade jag Bratthalla. Fyra gånger. Mjölksyran förvandlade benen till nåt som mest liknade kalvsylta, men jag vann!

Enligt ”säkra källor” (sägnen) springer Sedinarna i backen tills de får blodsmak i munnen. Och då kutar de uppför den tre gånger till. Jag skippade blodet. Det blev lite grusad vägkantssnö istället.

………………………………………………………………………………..

Kitschig jul

 Mer glitter och kulörta lyktor åt folket!

Och en synnerligen god jul!!

……………………………………………………………………………………

Vintersol

Jag väntar. Och väntar. Och väntar.

På solen som sakta låter sina strålar krypa ovanför trädtopparna. Då ger jag mig ut på blåfrusna vägar. Inte alls tyst tassande. Möter två grå pantrar, såna där med ludna baskrar. Huvudbonader som påminner om flimmerhår. De (tanterna) låter likadant som jag. Broddar mot is. Ger pirr ända upp i låren gör de också. Broddarna.

Kung Bore har inte direkt vräkt ner snö över Tennviken och Skeppsmalen, så jag väljer en snöpudrad Lotsstig. Vid min sida havet, som trögflytande av kylan slår mot klipporna. I bäckarna är vattnet fortfarande i rörelse. Porlar och spritter under iskanten. Kristyrfruset gräs gör stegen fjärdrande.

Jag springer mot solen. Klättrar upp till vårdkasen. Solen strör en glittrande väg över det öppna havet. Vore jag en lämmel skulle jag kanske följa den ut i vattnet. (Jag vet, lämmeltåg till havet och döden är en myt.) Jag nöjer mig med att vända ansiktet mot solskenet. Kisa. Blunda. Värmas av eldsflammorna bakom ögonlocken.

När jag kommer hem efter två timmar blånar redan ljuset över Skagshamn.

…………………………………………………………………………………………

Snörvlig kapitulation

Morgonhimlen är svagt rosa. Eos har vaknat. Anar en sol bakom tofsiga grantoppar när jag går upp för att unna mig en morgonjogg innan den två dagar långa resan till Norrland tar vid.

Första solkyssarna på länge. Och jag springer inte. Kröp ner under täcket igen. Efter att ha greppat flaskan med näsdroppar. Den har följt mig i flera veckor nu. En dusch varje morgon. Men idag var det täpptare än vanligt. Tjockt ända in i skallen. 

Kapitulerar för faktum. Förkylningen kan gå segrande ur striden om jag inte lurar den. Sätter likhetstecken mellan resdagar och vilodagar. Nästa löprunda får skorna möta snön i Skagshamn.

………………………………………………………………………

Försakat förnuft

 Jag börjar fördummas. Sinnet fördunklas. Och det är löpningens fel. För att hinna springa måste jag avstå. Ge löpningen förtur.

Visst kan aldrig komma i andra hand. Som Pumlan. Men annat får stå tillbaka. Tv-tittande till exempel. Att inte sjunka ner i tv-soffan gör mig kanske inte dummare, även om jag får svårt att hänga med i diskussionerna kring kaffeautomaten. (Kollegerna har för länge sedan lessnat på att höra om mitt senaste pass.)

Värre är att jag inte längre läser. I snart en månad har samma bok – Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam – legat på nattduksbordet. Läser en sida, kanske två, innan jag sluter ögonen. Förr läste jag. Dagstidningar. Inklusive ledarsidor. Romaner. Noveller. Populärvetenskap. Debattsajter. Tidskrifter. Intellektuellpretto. Nu läser jag intet. Undantaget Runners World…

Jag behövde den stimulansen. Hjärngympa. Mitt sinne somnar om benen ska hållas vakna.

Sinnet sätts i spinn av samtal också. Möten mellan människor.  De har jag också försakat. Men idag fick det vara nog! Bestämde mig för att vänner var viktigare än långpass. Löpningen fick stryka på foten. Fick nöja sig med en kortare tur. Den morrade lite dovt i bakgrunden när jag gav mig iväg för att socialisera.

……………………………………………………………………

Knäcker ljudvallen

Märkligt. Jag hörde inte smällen. Det borde ha dånat av bara attan i Uppsala strax före klockan sex i kväll. Då passerade jag nämligen ljudvallen. Sprang i mach 11. För en garmin 405 kan väl aldrig ljuga?

Den hävdar att min maxhastighet under kvällens distanspass med ULK var 13702,7 km/h…

Nåja. Det gick rätt fort. Men inte såååå fort. Medeltempot låg på 5:02 och min puls tickade på runt 173. En mil lättdistans? Knappast. Bra pass. Jajamen!

Vid 6 K började jag sladda efter resten av gänget, till majoriteten bestående av gängliga män klart över medellängd. Det stod ironman på ett par tajts…

Då fixar jag att bli ifrånsprungen. De avlägsnade sig ju dessutom så pass långsamt att jag aldrig riskerade att bli bortsprungen. Hann till och med snegla upp mot fasaderna där på Ulleråker, som länge hyste ett av Sveriges största mentalsjukhus. Funderade över i vilka rum Gustaf Fröding låstes in. Men jag flåsade för häftigt för att kunna recitera om rosor i spruckna krus.

………………………………………………………………..

Siffernissar (som hissar)

Gårdagens sifferexercis:

820 - 3:30 – 4:16 – 166/174
820 – 3:32 – 4:19 – 168/175
818 – 3:36 – 4:24 – 169/176
821 – 3:36 – 4:24 – 171/179
825 – 3:35 – 4:20 – 172/179

För detta hissar jag mig själv. (I motsats till dissar.)

Kolumnerna har följande rubriker:
Intervallsträcka – tid – tempo – medelpuls/maxpuls

Har aldrig sprungit så snabba intervaller. Sist (extremt alltför länge sedan, jag är nämligen ingen vän av intervaller) gick det i 4:50-tempo. Idag vilar jag. Och rimmar. På missar. Det senare måste bero på en överdos julmat, samt mängden mandlar i glöggen.

……………………………………………………………………