Under attack

Mitt territorium är invaderat. Som beskjutet med artilleri. Tunga pjäser som briserat runt om i skogen,  slitit sönder de mossklädda sluttningarna.

Men de offensiva styrkorna har inte haft tillgång till sprängmedel. De vilda svinen klarar sig med betar. Ettriga gråbruna jordfräsar som lämnat ett ödelagt slagfält för mig att springa genom, balanserande mellan sönderbökad jord och uppslita rötter. Funderandes på om Bussen och hans anhang fortfarande huserar i närheten.

Bussen. Han kallas så. Trögdens mest ökända vildsvin. Ett respektingivande namn på en respektingivande best. En bygdens legend som med tiden antagit en närmast mytisk mankhöjd. Men, även om hans nacke är blott hälften så bred och raggen blott hälften så borstig, har jag ingen lust att möta honom.

Det gjorde jag inte heller under dagens terrängtripp. På väg hem från matbutiken (där jag självklart spankulerade omkring i löparmundering) blev jag avsläppt i Boglösa. Sjutton sköna, slingrande kilometrar hemifrån.

Lyssnade på Bibliotekarien från P1:s dokumentärredaktion. Radioberättande när det är som bäst. Som bygger spänning och fascination i historien om chefen för handskriftsamlingen vid Kungliga biblioteket. Ni vet, han som stal minst 100 verk ur samlingarna, tjänade miljoner på att sälja dem och nästan – men bara nästan – lyckades sopa igen spåren efter sig. En historia som slutar med en gasfylld smäll mitt i Vasastan.

Bra radio i poden, en grå himmel som snuddar trädtopparna och en varm gröt som gjort underverk på energisidan. Bara att smasha in ett lyckat långpass.

Runda: Från församlingshemmet i Boglösa via Upplandsleden till Segla och så landsvägen hem.
Sträcka: 17
Tid: 1:55

……………………………………………………………………………………….

Pimplar yrsel

Den ska vara varm. Och stark. Glöggen. Små, söta glöggmuggar göre sig icke besvär. En rejäl soppskål ska det vara. Helst varje kväll – hela december. 

Premiär idag. Svag i knäna och varm om kinderna. Lagom yrslig i huvudet. Fast vekheten i knäna behöver iofs inte bero på det heta, kryddade vinet. Knäna och resten av benen känns klena, och lite mörbultade. Tror det beror på Nix utmaning – två löpskolningar i veckan. Det känns.

Trampade lite på härsen och tvärsen i mitt veckholmska spår idag. Före glöggen. Upptäckte ett helt nytt spår. Sprang åt andra hållet. Plötsligt var backarna så mycket längre, knixarna klurigare och skogen en annan. Bra att byta perspektiv ibland.

Men tungt som sagt. Betongklumpar i skorna. Rena maffiafasonerna.

………………………………………………………………………….

Struken mothårs

Idag lyckades Nix bevisa att jag är en löparnörd. Och samtidigt ge mig ett riktigt gott skratt. Men sen ställde jag mig och strök skjortor. Inte ens mina egna (iofs har jag inga) utan sambons. Drabbades av insikten: löpare stryker inte andras skjortor, det har de inte tid med. Kontenta – jag är ingen löpare.

Men två skjortkragar senare ändrade jag mig. Jag är definitivt en löpare, just för att jag stryker skjortor. Orsaken stavas abstinens. Och rastlöshet. Får jag inte springa snart blir jag galen!

………………………………………………………………..

*svär*

En satans skitdag. Helt enkelt. Rumstrerat i min kevlarbubbla av ilska. (Uttryck stulet från Annika Lantz.) Inte ens den sinnesjukrosa kvällshimlen á la Munch fick bubblan att brista.

Men jag skulle få springa bort frustrationen. Trodde jag. Då vägrar Pumlan gå på gympa. Bara att sparka av sig skorna igen (gräsänka). Det lossnade lite färg från väggen för buggar är rätt hårda.

Jag tror den var gul, färgen. Koleriskt gul galla. Nu försöker jag neutralisera den med chokladbollar. Allt för att göra livet – och den här bloggen – till en sötare plats.

………………………………………………………………….

Klåda i kalufsen

Nej, jag har inte löss. Jag har huvudet fullt av funderingar. Försöker nämligen lägga upp en träningsplanering. I Excel. Bara programmet får mig att slita mitt hår.

Har analyserat förra säsongens träning. Ännu mer huvudbry. Jag var sjuk en del. Tre rejäla förkylningar, varav en var influensa, en slutade med halsfluss.  Sjukdomarna tvingade mig att vila. Ibland flera veckor i sträck. Drabbades av några småskavanker oxå: en trilskande hälsena och ett ömmande knä. De blev dock aldrig så illa att jag behövde vila mer än ett par dagar. Skavankerna oroar mig alltså föga. Men det gör däremot förkylningarna, som bet sig fast som ettriga illrar.

Läxa nummer ett är att inte börja träna för tidigt efter en förkylning. Den har jag (nog) lärt mig vid det här laget. När det gäller läxa nummer två vill jag helst inte öppna boken. På pärmen står det överträning. Tränande jag helt enkelt för mycket? Mer än min skraltiga kropp klarar om den samtidigt möter baciller och virus?

Förra säsongen följde jag Anders Szalkais 4-timmarsprogram inför maraton. Att springa efter samma program i år igen känns inte ett dugg lockande. Ingen utmaning. Totalt omotiverande. Så jag kikar på 3:30-programmet. Jag har inte drabbats av hybris. Jag satsar inte på att klara maran på 3:30, och jag tänker inte springa i de farter som herr Sz föreslår. Då skulle jag slita ut mig på en månad. Men jag vill springa mer, jag vill springa längre, och jag vill springa tuffare, än förra året.

Fråga nummer ett: klarar min kropp det, eller måste jag leva i ett berg av läbbiga näsdukar en vinter till?

Fråga nummer två: hur *svär* ska jag lägga upp träningen?

Ska jag ta 4-timmarsprogrammet och tuffa till det lite? Eller ska jag utgå från 3:30 och slipa av de hårdaste hörnen? Tota ihop ett helt eget recept känner jag mig definitivt inte mogen för ännu. Och utan träningsplanering klarar jag mig inte. Då degar jag ihop i soffan, och innan vårdagjämningen är mina lår mjuka som marshmallows.

………………………………………………………………………

Puder i nosen

Terrängen längs Upplandsleden var som en semla. Pudrad med florsocker. Avslöjade dem som tassat där före mig: två rådjur och en räv. Men jag var den första att lämna mänskliga fotspår. Djupt räfflade med spår av dubbar. Icebugs är en dröm på isigt underlag.

Det var tyst. Och vackert. Men eftersom jag inte gillar snö annat än på avstånd: bedrägligt vit och jungfrulig nysnö dolde mörka pölar av iskallt vatten. Den nattgamla isen må bära en räv, men den bar inte mig. Och av florsocker gör man kletig glasyr. Förvandlar ljungsnår till halvt ogenomträngliga murverk. Som man snubblar på. Och står på näsan i ett moln av yrande kristaller.

Vägval: Segla t.o.r, och  – eftersom buggar gör sig bäst i terräng – en t.o.r-runda längs Upplandsleden mot Lillkyrka.  Löpskolning.
Sträcka: 11,6
Tid: 1:24 (inklusive löpskolning)
Puls: 149/164

……………………………………………………………………………

Tankesmedja

Min vän PaljettenQ lät oss tjuvtitta i hennes skissbok och funderade över var vi tänkte bäst. Och då började göra just det – tänka alltså. För det är så mina nya tankar och idéer oftast föds. När någon annan sparkar igång dem. Katalysatoreffekt.

Så här tänker jag:

Och självklart har detta inlägg även med löpning att göra. För ska jag tänka ordentligt gör jag det bäst när jag springer. I lagomtempo. Tankefart. Vilken – lämpligt nog när det gäller distansträning - är densamma som pratfart.

…………………………………………………………………………………

Tuggande tackkramar

Jag är sjuk. Feber. Fryser. Huvudvärk. Ont i kroppen.  Tyckte synd om mig själv.

Med betoning på tyckte. Förfluten tid. För när jag kom hem från jobbet (sjukskrev mig i halvtid) och tittade i brevlådan hittade jag ett tjockt vitt kuvert. Med mitt namn på. Jag älskar tjocka kuvert.

Och jag är galen i det som gömde sig inuti!

Underbara, omtänksamma – och inte att förglömma supersnabba - Karin har köpt tuggummin åt mig i USA. Tack, Karin!

Jag har fortfarande feber. Men hela jaget kittlar av kanel. Det är inte synd om mig!

…………………………………………………………………………..

Smått skrajsen

Jag springer ikapp honom i en svag uppförsbacke. En hukande gestalt i överdimensionerat stor, mörkblå jacka. Parkas, typ. Huvan uppdragen. Känner hans blick i ryggen när jag passerat. Tycker mig höra hans andetag…

Naturligtvis följde han inte efter mig. Och inte låg han på lur bakom en gran när jag passerade under nästa varv heller. Då var han säkert inne i stugvärmen och drack kvällste. Men oron följde mig ändå hela passet. Lyssnade efter förföljande steg i det frusna gräset. Förnam händer som landade på min ena axel.

På mina egna vägar runt Veckholm är jag aldrig rädd när jag springer sent på kvällen, trots att  pannlampans irrande bara skapar en smal kon av ljus. Trots att jag nästan alltid är helt ensam på vägen. Undantaget de bilar som med ojämna mellanrum passerar. Och vem som sitter i dem har jag ingen aning om.

Ikväll sprang jag i elljusspåret i Lillkyrka. (Efter avslutat föräldramöte, vilket jag bevistade iförd löparkläder. ) Det var som om mörkret var tusen gånger kompaktare bortom de gulaktiga lyktornas sken. Möjligheten att stöta på andra människor så mycket större – ett hot, inte en trygghet.

Man tycker att rädslan borde ha visat sig i en tempoökning. Men så långt sträckte sig inte olusten. Söndagens halvlånga pass satt kvar som en tröghet i benen. Jag försökte varva upp motorn, men handbromsen vägrade släppa.

……………………………………………………………………………..

Om hundar

I går insåg jag att jag är en hund. Eller rättare sagt en hundvalp. Läste följande:

… så där flåsande munter och glad och vill vara alla till lags och bli klappad och gillad… om folk kastar år mej någon liten pinne kommer jag glatt svansande tillbaka med den för att leka och bli vän.

Katarina Mazetti i boken ”Mitt liv som pingvin”. Mig på pricken. Fast kanske inte just idag. Idag skäller jag snarare som en bandhund. På hundvädret.

Jag gav mig ut på halvlångt pass. Snöblandat regn, som övergick i ymnigt snöfall. Jag frös som en hund efter en knapp halvtimme. När jag kom hem efter en och en halv timme var jag illande röd.  Av kyla.  Huden (inte hunden) skrek när jag klev in i den heta duschen. 

Men någon lathund är jag inte. Borde säkert ha nerjoggat sista kilometrarna, men då frös jag så förbannat att jag sprang som en dåre. Intervalltempo. Efter 13 kilometers löpning. Väl hemma visade Garmin 16 utfrysta kilometrar.

Nu ligger hunden begaven i soffan under ett trave dunbolster. Ge fido ett ben!

………………………………………………………………………………..