Världens busringning

På min gräsmatta står en telefonstolpe. Den vill jag byta ut mot en telemegafon.

På berget Bergskletten står världens troligen första. Ett skapelse av Erik Sandelin och Magnus Torstensson. Just nu är den avstängd. Jaktsäsong. Men under en dryg månad kunde vem som helst ringa installationen och ta kontroll över ljudlandskapet runt den lilla byn Dale.

Jag är fascinerad. Ett fjäll som svarar när du ringer och låter dina ord ocensurerade spidas med vinden. Vem skulle ringa till min megafon och vad skulle hon/han säga? Jag skulle kanske väckas av ett samtal från en kille i Albanien som berättar en saga, ligga kvar under mitt varma täcke och lyssna på ett finskt garageband som söker ny publik, äta frukost när sambon ringer och påminner mig att köpa mjölk.

Skulle jag ledsna finns en motorsåg med ny kedja i uthuset.

…………………………………………………………………………………………………

Gimmie some lime

Nån som minns den sura kissen (vem skulle se glad ut) med limeskal på huvudet? Florerade överallt på nätet under 2006. Fanns till och med på Wikipedia. Men artikeln ströks i sinom tid. Limekisse var inte encyclopedisk nog.

Kisse påminner mig om mina nya skor.

Till skillnad från katten är jag sprittande glad. Salig över mina nya skor, som bara ett par timmar efter hemkomsten fick skvätta lervälling. Stormvindar och skyfall är inget hinder för en nyförälskad terrängskoägarinna. Visserligen sprang jag bara fram och tillbaka på den gräsiga vägen bakom grannen i en knapp halvtimme. Men jag är kär ändå.

*nynnar*

”Himlen öppnade sej
Det är knappt man sina ögon tror
Åh… jag börjar nästan sväva
I mina limiga skor.”

………………………………………………………………………………….

Misshagliga måsten

Kära dagbok.

Den frasen har jag försökt mig på x antal gånger. Alltid med samma intention; här ska skrivas dagbok och det ska göras varje dag. Efter en alltför kort tid har samtliga dagböcker fallit som sladdriga pannkakor till marken. För att skriva varannan dag gilldes inte. Antingen varje dag, eller så inte alls.

Jag har satt upp andra ”måsten” för mig själv. Tandtråd. Varje dag. Två liter vatten. Varje dag. Peeling i ansiktet. Minst en gång i veckan. Excentriska tåhävningar. Varje dag. Sortera de digitala bilderna. Varje söndag. Äppelcidervinäger, eller ännu värre: fiskleverolja. Varje dag.

Ibland har jag hållit ut rätt länge. Ibland föll de uppsatta avsikterna på sin egen orimlighet. Omgående. (Fiskleverolja smakar INTE gott.)

Numer är jag klok. Typ. Gör inga utfästelser. Lovar inte mig själv att göra saker varje dag, varje vecka eller ens varje år. Nyårslöften göre sig icke besvär. Eller snarare, jag gjorde inte det fram tills i går. Då antog jag Nix utmaning. Löpskolning, löpstyrka och löpstretch. Varje vecka.

Stretchen är inget problem. Stretchar gör jag efter nästan varje löpt runda. Löpstyrka – check. Det löser F&S eller gymet. Kraven på löpskolning kan bli aningen klurigare att klara, men jag bör kunna övertala mig själv att sprätta uppför kyrkbacken lite oftare. Den absolut största utmaningen ligger i att komma över mitt eget motstånd mot föresatser. Mot rutiner. Redan nu lurar revolten i mitt inre. Vill göra omedelbart myteri mot detta nya måste.

……………………………………………………………………………….

Tjipp i skorna

Det går inte undan i skogen, det är ett som är säkert. Rusade rakt ut idag. I skogen alltså. Över stock och sten. Ner i gyttjehål och över kalhyggen. På tuviga vallar och mossiga hällar. Hade lovat att testa de inlånade orienteringsdojjorna. För nej. Att springa i vanliga joggingskorna duger inte på lördagens Rhodenlopp. Arbetskollegan sade bestämt ifrån. Fick låna hans dotters.

Hon har större fötter än jag. Två storlekar. Det var lite luftigt vid tårna. Minst sagt. Jag drog åt skosnörerna så hårt det bara gick men gled ändå runt så smått i skorna. Trots det kändes det ok att kuta. Vristerna blev visserligen trötta, men fötterna hade klart bättre kontakt med underlaget. Och dubbarna sög fast även på slippriga trädstammar och hala höstlöv.

Kul var det oxå. Obanad terräng kan definitivt ge mersmak. Men som sagt – snabbt går det inte för ovana terrängare. Drygt 5 K på 40 minuter. Hoppas inte kollegan förväntar sig pallplats.

………………………………………………………………………………………….

Rävar och rännilar

Kvällens runda gick i frälsningens tecken. Passerade kyrkoherden. Fick mig ett ”guds frid” när jag passerade. Det gick icke särskilt fridfullt till. De senaste veckornas löparvila har helt klart haft effekt. Säkert (hoppas jag) positiv på sikt, men klart negativ på den nuvarande formen. Jag vinkade, för andfådd för att flämta ett svar.

En dryg kilometer senare kände jag mig som en frälsare. Räddade en katt från en säker död i mickels käftar. Räven låg på lur i höstgräset. Katten – intet ont anande – spankulerande över vägen. Jag lyste räven i vitögat med pannlampan. Effektiv skrämseltaktik.

Pannlampan för oss helt osökt vidare till led två i rubriken. Rännilar. Av svett. Deras källa återfinns just under lampan, varifrån de med enerverande regelbundenhet letar sin ner längs min näsrygg. Killar mig en stund på nästippen och droppar ner på reflexvästen. Väl hemma är jag dessutom prydd med ett intressant mönster i pannan. Våffelvågor.

Att springa i mörker har sina baksidor. Men en stor fördel. Jag förlorar fartkänslan och springer snabbare än vinden. Eller snarare: tror mig springa snabbare än vinden. I verkligheten lurar mörkret sinnet. Men vad gör det. Under passet är jag värsta geparden. Kutar ifrån vilken rävrumpa som helst.

…………………………………………………………………………………….

Kaffe rakt i hjärtat

Håll i nåt varmt. Bli snäll. Vetenskapligt bevisat. Science gubevars. Sammanfattat av DN.

Omvärlden blir också vänligare om du greppar en kopp varmt kaffe. I alla fall tolkar du den så.

Jag är galen i muggar. Gärna med varmt innehåll. Kanske är det därför jag är så naiv. Världen är god tills den bevisat motsatsen.

…………………………………………………………………………………..

Jönköping by night – not

Ryggslutet skriker hur jag än placerar fötterna eller undviker att översträcka knäna. Det sitter ettriga pissmyror under fotsulorna. Rösten skrapar och ögonen är fulla med envetna sandkorn av trötthet. Att vara utställare på en mässa sätter sina spår.

Kollegerna drar sig tillbaka till hotellrummet. Vilar innan middagen. Jag drar på mig löparkläderna. Upptäcker Jönköpings cykelvägar när kvällningen övergår i mörker. Ser min löpande spegelbild i skyltfönstren. Räknar ljusspeglar per kvadratmeter vättervatten.

Klockan nio börjar kollegerna gäspa vid middagsbordet. Snacka om sköna sängar och uppfluffade hotellkuddar. Men hallå, skulle vi inte leva nattliv?

Vid frukostbuffén står kollegerna och kisar med rödkantade ögon. Jag har redan läst tidningen. Och käkat fil med sjuttioleva sorters musli, nypressad apelsinjos, äggröra med bacon och prinskorv, fruktsallad och en croissant. Jag har duschat också. Och sprungit. Morgonjogg i gatsopartimmen.

Odrägligt löparskryt och självgodhet? Jajamen.

Inte vet jag säkert att det är löpningen, men jag känner mig som en litet, aningen spretigt, energicentrum. Som om nåt vaknat efter en slummer. Låt kroppen löparvila och den går i ide. Väck den försiktigt och den blir fullständigt vild och galen. Och hur kul är det inte att springa sen. Jag sjöng. Högt.

…………………………………………………………………………………………

Smickrad och dumdristig

Precis som Marathonfarsan fick jag ett erbjudande. En arbetskollega som vill att jag skulle springa tillsammans med honom. I mörker. Med karta och kompass.

Av någon anledning blev jag smickrad. Och eftersom jag är lätt på foten när det kommer till smicker så tackade jag naturligtvis inte nej. Så nu ska jag plötsligt orientera. Rodhenloppet.

Eller rättare sagt. Arbetskompisen orienterar. Jag springer efter. Patrull. Låter väl odramatiskt? Pyttsan! Jag minns allt Benet och hans stolleprov. Orienteringsäventyret som slutade med en stukad fot.

Jag borde nog lära mig att inte falla för fagert tal. Men det låter ju så kul….

…………………………………………………………………………..

Fredag för frustration

Strax innan lunch blev jag uppsagd. Mer eller mindre. Projektet var bankrutt. Totalt. Vid slaget fyra gick vi med vinst igen. Nån hade räknat fel. Från uppsagd på grund av arbetsbrist till återanställd på fyra ynka timmar.

Ok. Min vana trogen målade jag förstås ett väl stort fanstyg på väggen under lunchrasten. Men ändå.

Det var jäkligt tur att tillräckligt många ställde upp på innebandy. Rusade runt som ett skållat troll. Eller möjligen som ett yrväder en aprilafton, men utan höganäskrus i en svångrem om halsen. I halsen satt andan. Frustrationerna klättrade förskräckta upp i ribbstolarna, och de har inte hittat ner ännu.

Nu knaprar jag på favoritchipsen och lägger upp storstilade planer för morgondagens joggingtur.

…………………………………………………………………………………………

Skumögd självbild

Trodde jag var en löpare. Kollade in träningsdagbokens loggade kilometrar.

v. 40 – 6,4
v. 41 – 18,6
v. 42 – 0

Antingen måste jag omvärdera mig själv. Eller så har jag hittat förklaringen till den märkliga klådan. Det kliar i quadriceps. Abstinens?

………………………………………………………………………………