Avsiktslös lisa för kroppen

Vila.

Jag befinner mig i ett fullständigt intentionslöst andrum. Löparmässigt alltså. På jobbet råder fullständigt sönderstressande kaos. Entropin når varje sekund nya och hisnande nivåer.

Men på löparfronten är allt lugnt. Rädslan visade sig vara obefogad. Den fanns där nämligen; rädslan för att Lidingöloppet skulle bli en tveeggad final. Säsongens höjdpunkt, men också slutet för min målinriktade träning. Jag skulle kastas ut i ett oplanerat intet och drabbas av apati. Eller ännu värre desperation. Att jag skulle ge mig ut på omedelbar jakt efter nya mätbara resultat, nya inrutade scheman.

Men löparjaget är vindstilla. Vaggar sakta (ok, det är träningsvärken som vaggar mig – jag går som en anka.) Säsongen är slut. Nu kraftsamlar sinnet och kroppen. Laddar löplusten med ny energi. Men tills batterierna är påfyllda tänker jag vila. På riktigt.

…………………………………………………………………………………………

Somna i moll

En varm Pumla i famnen. Uppkrupen. Hopkrupen. En nyduschad älskling innesluten i frottémjuk handduk. Vilar sitt huvud mot min axel. Blundar.

Jag nynnar i moll. Dan Anderssons ”Spelmannen”. Alf Hambes ”Visa i molom”. Nosar i nacken där små fjun kittlar min kind.

”Grimasch om morgonen” blir knappt mer än en viskning. Pumlan sover. Trygg och varm andas hon kärlek mot min arm.

…………………………………………………………………………………………

Trivsam trettitripp på 3.03.21

Dagen med stor L – Lidingöloppsdagen – började. Sådär. Tvärtäppt i nosen och sprängade huvudvärk. Ipren och näsdroppar, sen började det hela se lite muntrare ut. Grötfrukosten ägnade jag åt att lusläsa en artikel från marathon.se. Rubriken (13 steg till medaljen på Lidingö) hade visserligen inget att göra med mitt mål för dagen – men beskrivningen av banan, den lapade jag i mig som gräddmjölk.

Vi gav oss av från Enköpingsbasen i god tid. Löjligt god tid. Väl på plats visade den sig vara alldeles, alldeles lagom. Jag hade till exempel tid att stå i den lååååånga toatlettkön på Lidingövallen. Många andra fick hoppa över den lilla detaljen. Rumpor lyste bara i mer än en buske strax efter start.

Jag har ett svagt, mycket svagt, minne av att jag var aningen nervös under promenaden till starten i Koltorp. Väl inne i startfållan var jag definitivt inte nervös längre. Bara glad och sprallig. Tog några danssteg i mina rätt nötta och väl insprugna Kayanos. Reflekterade över att så många jungfruligt vita skor trampade i gräset. Letade reda på mina satelliter. Och då pang! plötsligt satte elefanthjorden av. Bara att hänga med.

Ett tag vill säga. För det gick lite för fort på den tuviga terrängen. Och för en ouppvärmd kropp som min. Smög ut åt höger och försökte hitta mitt eget tempo. Tvärstopp. Och då menar jag tvärstopp = krock. En finsk rygg som redan börjat gå. Hans pulsklocka pep irriterat.

Fram till första vätskekontrollen hade jag i princip noll koll på min löpning. Banan var lite knixig och farten ryckig när det blev trångt i spåret. Trängsel och trippande brukar irritera mig under tävling. Men inte igår. För någonstans hade jag uppenbarligen lyckats med konststycket att ta dagen som en trevlig löpartur, ett långpass tillsammans med väldigt många andra.

På mina långpass brukar jag undvika mjölksyra så när första riktiga motlutet – Killingbacken – dök upp strax efter vätskekontrollen tog jag min första promenad. Och i det belönande medlutet upptäckte jag att jag faktiskt kan springa nedför. Betydligt bättre än många andra. Bara att plocka placeringar.

Jag hade gjort min hemläxa vid köksbordet och visste att en snäll (om än rätt trist) sträcka väntade vid Kyrkviken. Drog upp farten och kände att kroppen svarade. Varsågod, spring du bara! Vid kyrkogården hörde jag en välbekant liten röst ”heja mamma”. Pumlan med pappa. Hennes hemmapysslade flagga med påklistrade briljanter gnistrade i solen. Hjärtknip.

Det var nu jag upptäckte att jag inte längre sprang i högerspår. Jag sprang till vänster. Och jag sprang om. Tiokilometersskylten passerades på nästan exakt en timme (1.00.30). Kalkylerade lite i huvudet och tyckte det såg bra ut. En timme på första milen och en timme på andra. Det vore bra. För då skulle jag ha en timme och tjugo minuter på mig att klara sista – den ökända - milen. Tre timmar och tjugo minuter hade nämligen den lilla tävlingsdjävulen i skallen bestämt sig för var en lämplig tid. Jodå, JAG hade bestämt att jag var ute på långpass och inte hade något tidsmål. Men jag har inte alltid pli på tävlingsdjävulen.

Sträckan fram till 15K var lättsprungen. Breda mjuka stigar genom tallskogen, hela tiden svagt utför. Nu hade vänsterspåret blivit mitt permanenta hem. I ett mörkare parti av skogen hörde jag en mansröst: ”du, den där lilla i rött som just sprang om, henne hakar vi på”. Knappt fem minuter senare: ”nej fy f-n, det var väl ambitiöst. Vi väntar på nästa”.

Terrängen blev trixigare igen. Rena berg-och-dalbanan. Började känna mig lite övergiven och längtade till villakvarteren för där hade Jumper lovat husera. Och minsann – där var han ju i sin röda jacka! Fick sällskap ett par hundra meter längs asfalten. Byta några ord och få uppmuntran tillbaka. Tack Jumper! Glad och styrkt rusade jag nedför backen.

Grönsta. Hann få en glimt av Pumla med pappa precis innan vätskekontrollen. Pumlan såg trött ut och jag drabbades av lite dåligt samvete. Stackars liten. Tvingas titta på en massa folk som springer i skogen en hel dag. Sen tänkte jag istället: stackars mig. Nu är det dags för sista milen. Den fasade. Den förskräckliga.

Den milen är klart överreklamerad. Ok. Backen precis efter vätskekontrollen i Grönsta är inte att leka med. Aborrbacken tar aldrig, aldrig slut. Och golfbanebacken är verkligen mördande. Jag litade på gamla Lidingörävar och mitt eget mjölksyraförbud – gick uppför alla backar. Men däremellan sprang jag. Och sprang om, och sprang om, och sprang om. Jag tror jag log hela vägen.

Med en kilometer kvar fick jag syn på den igen, Jumpers röda jacka. Visst är det trevligt med gospeltrallade tjejkörer och dunka-dunka från gigantiska högtalare, men det är ändå något visst att ha en ”egen” påhejare. Helst en som slår följe en bit och konstaterar att man ser pigg ut.

Jag såg säkert pigg ut. För jag kände mig pigg. 700-800 meter från mål fastnade visserligen min sedan flera veckor blåa tånagel i skon. Det gjorde ont. Nageln är numer svart. Men det var snart dags för upplopp. Då bryr man sig inte om att tån skriker. Studsade förbi ett gäng löpare till. Vinkade till publiken. Och hörde pipet när jag passerade mållinjen. Va?! är det slut redan?

Nördar vill säkert ha siffror:

5 K – 0.33.46
10 K – 1.00.30
15 K – 1.29.22
20,2 K – 2.04.29
25 k – 2:33:43
30 K – 3.03.21

………………………………………………………………………………………………………….

Numer numerärt

Avledande manöver

I morgon ska jag springa Lidingöloppet. Har jag hört. Just det försöker jag tänka på. Så lite som möjligt.

 Istället begrundar jag den upsalienska himlen. Funderar över den lilla kvinna som en höstdag i slutet av september 1894 blickade uppåt och såg samma vy som jag. (Förutsatt att också hon lade huvudet lite på sned.)

Hon behövde minsann inte försöka distrahera sinnet. I alla fall inte från att tänka på terränglopp på en överbefolkad ö i Stockholm. Jag däremot, har fullt sjå. För jag vill behålla känslan av att jag ska springa Lidingöloppet blott och bart för mitt eget höga nöjes skull. Utan prestationskrav. Utan tidsmål.

Men så fort jag slappnar av det minsta i mina avledande manövrar kommer den smygande: spänningen. En liten hård knut i magtrakten. Och den vill gärna sätta upp mål, lägga upp strategier, spika en taktik. Nöjer sig inte med mina förmaningar; vi ska springa. Bara springa. Inte mer än så.

Kanske ska vi till och med gå en bit då och då.

…………………………………………………………………………………………..

Dimmig urladdning

Klockan halv sex en morgon i slutet av september härskar naturen. Som ensam människa omgiven av dimmigt gryningsmörker kände jag mig liten. Mycket liten. Och lite rädd. Lite som knyttet.

Men vad gör man inte för att tömma kroppen på kolhydrater? Alltså gav jag mig ut i ärtsoppan. Ignorerade de illavarslande prasslet i lövverket och knakandet i skogsbrynet. Aldrig har en 70-skylt känts så trösterik. Ett tecken på civilisation som plötsligt fick representera trygghet och värme.

Vid sextiden hade fler mänskliga varelser gnuggat sömnen ur ögonen och hittat ut på vägen. En husse på cykel  – och hans hund. Men de flesta tvåbeningar kunde bara anas bakom immiga bilfönster. Men de var människor. Och de gjorde mig lugnare till sinnet – och lugnare i steget.

Tveksamt om jag lyckades tömma några kolhydratdepåer. I ärlighetens namn tror jag inte ens att sånt spelar någon roll för löpare på min ambitionsnivå. Men att ställa klockan på 5:14 gör underverk för löparsjälvkänslan. För bara ”riktiga” löpare gör sånt frivilligt. Och att tömma kolhydrater innebär att man sedan får fylla på. Och det gör jag. Med besked.

Chokladkakskolhydrater.

…………………………………………………………………………………

Överdos indata

Vissa dagar väcks mängder av nya – och gamla – tankar. Sinnet går i spinn, än åt höger och än åt vänster.

Idag skulle jag kunna kunna sno blogginspiration från till exempel Fredrika och Jumper. Båda fick mig att fundera på mina egna löpande drivkrafter. Varför springer jag? Mia leder mina tankar till formtoppning. Säkert toppade jag den egna för tidigt. Varför kändes det annars som om nån högre makt styrde benen ikväll. Alldeles för fort och lätt gick det.

PaljettenQ utmanar mig. Vad har jag egentligen gömt i garderoben? Jag föredrar att visa mitt kylskåp.

 

Annat också förstås. Pumlans inre färgklocka, som enligt henne visar vem - mamma eller pappa – som just nu står högst i kurs. En katts stilla vandring i höstlöven. En bok om böcker som får den egna skaparlusten att ryta. Och där någonstans förlorar jag fokus. För många inspel som sätter de små grå i rörelse. Centrifugalkrafterna i sinnets tvättmaskin pressar ut all energi. Jag går och lägger mig.

………………………………………………………………………………………………………..

Fingerfärdigt

Begrunda dessa fingrar. Ägna speciell uppmärksamhet åt pek- respektive ringfingrarna. Eller snarare längdförhållandet mellan dem.

 

Dessa fingrar tillhör någon (jag) som frivilligt motionerar. Alltså borde mina ringfingrar vara långa i relation till mina pekfingrar. Träningsvilja lär nämligen, enligt färsk forskning, ha en koppling till fingerlängd. Den tycks i alla fall ha det när det kommer till möss och deras ”fingrar”.

Jag har bestämt för mig att jag läst något liknande tidigare. Fast då hade förhållandet mellan ring- och pekfingar nåt att göra med hjärnan. Längre ringfinger än pekfinger – manlig hjärna. Längre pekfinger – kvinnlig hjärna. (Väljer här att bortse från den uppenbara frågan; har hjärnor kön?)

Antropometri. Det känns dammigt. Och ger en besk bismak. Läran om människokroppens måttförhållanden. Skallmätningens mästare i Sverige Anders Retzius vädrar morgonluft i sin grav. Är du långskalle eller kortskalle. Och har du koll på din Virchowska näsrotsvinkel?

………………………………………………………………………………………….
 

Ur spår!

Men utan snor och svenska skidkungar. Dock med svett. (Det finns en bok som heter Ur spår! :snor svett och svenska skidkungar nämligen. Den har Petter Karlsson och Christofer Brask skrivit. Jag har inte läst den. Och det här blogginlägget har ingenting med den att göra.)

Om det hade varit vinter. Och om jag haft skidor under fötterna. Då hade jag kunnat skrika det: ur spår! Men eftersom det fortfarande råder barmark och jag hade löparskor på fötterna fick jag nöja mig med att flåsa högljutt. Då flyttade de på sig. Löparna som var i vägen i spåret alltså.

Tog en tur längs motionsslingan i Sunnersta igen. Jag är inte van vid ”riktiga” elljusspår. För där stöter man ju på andra som springer. Och då får man springa om folk. Det är roligt.

I övrigt var dagens löpning inte särskilt rolig. Det går tungt just nu. Jag är ur helt enkelt. Ur form.

……………………………………………………………………………………………………….

Hypokondrins högborg

Att torka blodpuddingspyor kan ju göra vem som helst inbillningssjuk. Lite illa mår jag allt. Men inte lika dåligt som stackars Pumlan. Med sinnet fullt av imaginära magvirus börjar jag fundera över annat som kan göra mig sjuk. Godtyckligt valda googleträffar på sökningen gör dig sjuk ger svaret.

Att stress kan göra mig sjuk känns inte som någon överraskning. Eller brist på sömn. Brist på beröm kan tydligen också ge samma otrevliga effekt.

För att inte tala om allt jag stoppar i mig:
Sockret kan göra mig sjuk. Och transfetter. Och omega-3. Och glutamat. Och älgfärs. Och popcorn. Eller kort och gott - maten kan göra mig sjuk.

Min man kan göra mig sjuk. Eller chefen. Djuren. Vädret. Blommigt vatten. Semestern. Och Sandalerna.  

Dolda saker är farliga förstås. Som dolt salt. Och dolt gift i huset. De kan göra mig sjuk. Det kan min skrivare också. Och kanske lömskast av allt - min kudde.

Och så bilen – som kan göra mig sjuk i huvudet.

Jag pendlar (med bil) 11 mil om dagen. Inte konstigt att jag känner mig lite spyfärdig.

…………………………………………………………………………………………………………………….