Sopheía. Betyder vishet. Jag heter det, men min hjärna tycks inte innehålla mycket av den där klokskapen. För är man förståndig och förnuftig springer man inte tävlingar när man har ont. I ett knä till exempel.
Jag gjorde inte skäl för mitt namn i går afton. Jag sprang Lötsjön runt. Med knät insmort i Voltaren. I en kilometer satt de små illvilliga gnomerna i min knäskål och drev in vassa spikar. Sen gav de sig av. De tycks inte gilla uppvärmda muskler och leder.
Vaknade i morse och satte försiktigt, försiktigt ner foten i golvet. Lade tyngden på högerknät och kände – ingenting. Möjligen har gnomerna tagit sovmorgon? Men de sover tydligen djupt för de gjorde inget väsen av sig när jag småsprang över parkeringen vid jobbet. Igår morse uppskattade de sannerligen inte den övningen.
Det lär visa sig om min dumhet straffar sig.
Just nu gläder jag mig mest över att ha slagit ett rekord. Lötsjön runt är något av en tradition på min arbetsplats. En gäng tappra aspiranter ställer upp varje år. I år gjorde jag min första sjörunda. Och krossade företagets damrekord. Ett inte särskilt imponerade rekord med ändå. Jag kapade det med tio minuter. Gissa om jag tänker glassa vid kaffemaskinen?
Lötsjön runt är åtta kilometer långt. Kuperade åtta kilometer. Hos mig i Trögden råder extrem brist på kupering, så min kropp vet inte riktigt vad en backe är. (Lovar inte gott inför Lidingö). Det blev alltså ett rätt kämpigt lopp. Men kvällen var härlig. 18 grader och alldeles lagom fuktig luft.
Första halvkilometern följer loppet gamla landsvägen mot Uppsala. En mycket gammal landsväg. En en fot bred stig genom knähögt gräs. Så man springer där man springer i pärlbandet av löpare. För min del rätt långt bak. Sen följer en dryg halvkilometer seg uppförslöpa på asfalt. Där knaprade jag i mig ett par placeringar. Och kunde konstatera att grabbar inte gillar att bli passerade av tjejer. Då ökar de farten och så får man sig en hare.
”Min” hare hade nummer 44 på ryggen och han gav sig inte. När vi kom in på den följande grusvägen drog han iväg i varenda uppförsbacke. Och de var många. Och branta. Vid vattenhålet vid fyra kilometer var mina lår rätt möra. Men det var nog nåt i det där vattnet. Eller mer troligt: vi kom ut på asfaltsvägen. Jag skuttade förbi haren och tog sikte på de två tjejer jag anade i fjrärran.
Sista kilometrana gick fortare. Betydligt fortare. Både för mig och tjejerna framför. I kapp dem hann jag aldrig, men jag fick fin draghjälp. Spurtade in i mål under i mitt tycke alldeles för lite jubel. 39.08. En fin tid för en en dumklok tjej som jag.
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
