Ordning på torpet

Tapetsering har sin tid. Löpning har sin. Bloggning har det inte. Därav den relativa tystnaden.

Tapetsering kräver sina redskap: borste och rakblad. De förenklar hantverket. Löpning kräver sina: skor. Och numer även en GPS, uppenbarligen. Den senare förenklar sannerligen inte fotarbetet. Men kul är det!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingen dålig födelsedagspresent, eller hur? 

Under två rundor har den prytt min arm. Nummer ett  – lördag - en 6 K:s lugn distans som plötsligt förvandlades till tempolöpning. Blev stressad av Gamins uppfinning den virituella löparkompisen, som klådde mig med två minuter. Trots att den var inställd på 5:45 tempo och jag höll 5:22. ???

Nummer två – söndag – ett planerat 20 K:s pass som inte blev längre än 16. Snorvarmt och slitigt. Ett skitpass. Min nya leksak avslöjade att min runda längs Upplandsleden är kortare än jag trodde. Sånt är ju alltid kul… Under löpning påstod den också att jag höll promenadtempo största delen av tiden 8-10 min/km. Hemma snackar den med min dator och levererar ett medeltempo på 6:35. ???

Kontenta. Vi har en del frågetecken att räta ut, jag och min Garmin.  Men kul är den!

Runda 1: Tomta
Sträcka: 6,3
Tid: 34
Tempo: 5:22

Runda 2: Upplandsleden Lillkyrka – Hällsta – Säby – Veckholm
Sträcka: 16,5
Tid: 108
Tempo: 6:35

………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Andnöd och sjösjuka

I den nedåtgående kvällssolen skimrande de som briljanter i skogsbrynet. Hur vackra som helst. Men sen bestämde de sig för att flytta dansbanan ett tiotal meter österut. Bjöd upp ungefär en och en halv meter över vägbanan, precis längs den sträcka där en viss fröken Bureborn förlagt sina backintervaller. Myggorna alltså.

En och en halv meter över asfalten befinner sig fröken Bureborns mun. När hon blir andfådd står den ständigt på glänt. Utsuget må vara kraftfullt – det är insuget också. Flygfän som kittlar i svalget är inte trevligt. Så just där backen gör en knix, och fröken Bureborn helst vill flämta lite extra, fick hon hålla andan. Förmodligen lider hon just nu av sviterna efter syrebristen. För varför skulle hon annars skriva om sig själv i tredje person?

Förutom de flygade proteintillskotten gick backintervallerna helt ok, men nån riktig fart fanns inte i benen. Hade svårt med koncentrationen också. Kändes lite som om jag sprang en bit bredvid mig själv, med en guldfiskskål på huvudet.

På vägen hem började jag ragla också. Värre än en sjösjuk sjöman på skeppet Shanghai. Men det berodde inte på syrebristen. Jag testade en liten övning som det tipsades om i senaste numret av Runners World. För att öva upp stabiliteten och ge de inre magmusklerna en minnesbeta. Sprang med armarna framsträckta i brösthöjd, formade som en cirkel.

Inte vet jag om det gjorde någon nytta. Men mjölkbilens förare (som första gången passerade när jag löpskolade mig själv i uppförsbacken) är numer helt säkert övertygad om att jag är spritt språngande galen.

Runda: uppvärmning – löpskolning – långa backintervaller (15 min) – nedvarvning
Tid: 48

………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Vänder vinden ryggen

För en gångs skull lyckades jag vara förutseende, titta åt vilket håll gräset vajade, ellerr snarare åt vilket håll stråna slickades mot marken. Startade rundan i piskande motvind.

Belöningen var inte dålig. Konstant medvind över ängarna efter Kungs-Husby. Och med nordvästen i baken kunde jag inte låta bli att dra på. Kämpa mot klockan. Nedvarvningen fick stryka på foten. Men vad gör det – det var helt enkelt härligt att springa!

Runda: Segla – Kungs-Husby – Veckholm
Sträcka: 9,7
Tid: 52
Hastighet: 5:25

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Postala slemspår

Ibland behöver man lugn i livet. Eftertanke. Då funkar snigelskådning. Mina skaldjur trivs bland kirskålen, i gärdesgårdsskuggans trygghet.

De tar sig faktiskt fram fortare än man anar. 50 meter i timmen. Så snabbt förflyttar sig i alla fall Cecil, Austin och Muriel; brevbärare på universitetet i Bournemouth. De bär ut veritabel snigelpost.

De tre sniglarna ingår i projektet  Real Snail Mail. Intet (eller litet) ont ananade kryper de runt i sin ”trädgård”, allt medan elektroniska chip på deras skal tar emot och levererar mejl. Men fort går utdelningen inte. Det tar bästa brevbäraren Austin i snitt 1.96 dygn att leverera ett brev från en brevlåda till nästa.

Till och med det svenska postverket är snabbare. Ibland.

 

……………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Romantik och gröna bönor

1800-talets naturromatiker kan gå och dra en dramatisk solnedång över sig. Här kommer fröken Bureborn! Jag gillar mörkret under högväxta granar, där fötterna sjunker ner i mjuk, grönskimrande mossa. Där lukten av fuktig skog går att ta på med sinnet, och ingen hör en kotte falla. Och så möts jag av detta:

Det moderna skogsbruket har kapat och knaprat i mina tassemarker.  Springande på knastertorra mossrester inser jag att jag vurmar även för annat som passar dåligt med ”effektivt” bruk av skog och mark. Ogräs till exempel:

Ack och ve. En sån bakåtsträvande typ. Gillar alla typer av ruiner också.

Träffsäker symbolik för en romantiker som jag. Naturens seger över tekniken.

Håller tummarna för att jag inte ruinerat nåt i den egna kroppen under dagens pass. Första längre rundan på x antal veckor (fler än jag vill räkna). Första halvtimmen var tung, andra okej, tredje helt j-la underbar! Flöt fram genom kvällningen på fötter lätta som svandun.

Bara jag nu inte ökat på kilometerantalet för snabbt. Vänster hälsena gör sig nämligen påmind. Faktum är att den skriker så högt att jag försökt täppa till käften på den med en påse haricot verts inlindad i rödrutig kökshandduk. Och vad är det för märklig knöl som sitter strax intill senans fäste vid hälbenet?

Runda: Säby – Hällsta – Upplandsleden via Kynge till Segla
Sträcka: ca 16
Tid: 98

……………………………………………………..…………………………………………………………………….

Enerverande studs

Vissa ord biter sig envist fast. Just det här är mer envetet än MA Numminens studsande boll. Liknande material också. Gummi.

Gummid. Nyligen använt av Peter Englund i ett debattinlägg i DN, tillika blogginlägg. Angående FRA-lagen. Strålande inlägg förexten. Men ordet bet sig fast etter värre. Och så inte bara hos mig. Diskuteras på dvd-forum, bara en sån sak.

Gummid. Enligt herr Englund en synonym till gummiartad. Studsar gör det. In och ut i min hjärna. Snart skapar det väl en alldeles egen gummös. Gummerad i hjärnbarken.

…………………………………………………………………………………………………………………………..

 

Vadå, midsommarafton?!

”Men hallå! det är ju midsommarafton. Nu får du ge dig!”

De hade nog fått i sig en nubbe eller två, de som satt till bords utanför det röda huset i skogsbrynet. En iskall skogsstjärna i spetsglas. Såg mäkta förvånade när jag rundade knuten med andan i halsen. (Upplandsleden är lite närgången just där.)

Skrålande röster följde min färd längs med grusvägen. Skål!

Lättare ben idag, trots träningsvärksstela lår. Lite småtungt med andningen vid 20-minuterspasseringen, som vanligt. Lungorna fick vila när jag passerade fästingland. Nätta, nätta steg längs åkerkantens dyningar av torkad lera. Belönade mig med motståndslös löpning från Kynge och hem.

Runda: Segla – Upplandsleden Kynge – Veckholm
Sträcka: 9,8
Tid: 54
Hastighet: 5:30

……………………………………………………………………………………………………………………………………………

Lunchar med Moses

Gångvägen längs Fyrisån delar havet av vallört och åkersenap, likt Moses delade Röda havet. Jag passerar i mitten, de blå och gula blommorna kittlar mina bara ben.

De där benen är inte bara bara, de är också stela. Som Moses vandringsstav. Typ.

Men det spelar liksom ingen roll. Det är vackert. Och jag springer. Jippie!

Runda: Åsen och ån
Sträcka: cirka 6
Tid: 36

………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Internationaliserad godisråtta

Vidgade vyer är bra. Även på sötsaksfronten. Kinesiskt räkgodis slår rysk marmelad, men får stryk av de thailändska ingefärskaramellerna. De rensar dessutom bihålorna.

…………………………………………………………………………………………………………………………..

 

Tvingande tankar

På min arbetsplats samlar vi styrkorna. Vi ska springa Vasastafetten. Sälen till Mora delat på tio. I dag skulle vi spika sträckfördelningen.

Plötsligt började krypa under huden. Små ettriga pissmyror bet i hårbotten. Upptäckte att jag alls inte ville bestämma mig för en sträcka. Vill överhuvudtaget inte boka in något lopp. Hålla alla dörrarna öppna. För öppna dörrar betyder att allt är möjligt. Och att man inte blir besviken, sur och förbannad om något går snett. Som att en halsfluss dyker upp runt hörnet.

Jag har helt enkelt blivit vidskeplig. Fått för mig att så länge jag inte spikar några planer håller jag mig frisk.  Rådande hälsoläge – snorigt – borde rent logiskt motsäga detta men vidskepelse är per definition allt annat än logisk. Alltså; Månkarbo marathon? Reykjavik marathon? Tjejmilen? Stockholm halvmarathon? Midnattsloppet? Lidingöloppet? Växjö marathon?

Frågetecken efter frågetecken.

Och frågetecknen ger mig ryggen fri. Kräver inte att jag sätter upp mål, planerar, skisserar träningsschema. Skrocken sträcker sig dit också nämligen. Ett oplanerat liv är ett friskt liv.

I morgon ska jag ta tag i saken. Spotta över axeln. Öppna excel.

Just det. Jag springer Vasastafetten. Sista sträckan. Får den tvivelaktiga äran att tassa in under det klassiska målskynket. I fäders spår – för framtids segrar. Först ska jag bara klå mina egna demoner.

Tvi, tvi, tvi.

…………………………………………………………………………………………………………………………..