En svart liten anteckningsbok. Anonym. Men full av historia. Med pretentioner. Och en sjujä*la PR-kampanj.
Jag behövde en bok för mina tankar. Så att jag inte tappar dem från liljeholmens till tangentbordet. Vill fånga dem för bloggens och inspirationens räkning. Liten skulle den vara. Rymmas i väskan. Befria mig från kvitton med baksidorna fyllda av oläsliga krumelurer.
Valde en liten svart. Anonym. Trodde jag. Mellan pärmarna gömde sig bokens historia. Tweed och avantgarde. Tobak och absint. Vingslag. Legender. Från Hemingway till Picasso. Från Van Gogh till Sartre. De lär alla ha haft minst en – en föregångare till dagens Moleskin.
Hemma upptäcker jag bokens nu. Där det analoga möter det digitala. En anteckningsbok i projektform. Med egen community. Ambitiöst och lockande. Men också pretentiöst och kvävande.
Plötsligt tycks sidorna kräva mer än bara nedkastade infall. En liten svart bok som förväntas fånga ”reality on the move, preserving details, impressing the unique aspects of experience upon paper”. Vågar jag sätta pennan mot papperet?
…………………………………………………………………………………………………………………………..
Du är en modig kvinna, du vågar. Anteckningsböcker funkar bara då kvitton och lösa lappar har tagit slut… det är en naturlag:)
Själv kör jag med en liten pärm så att jag kan håla och sätta in och ta ut mina anteckningar. Din har dock mer historisk patina.
Kram kram (åker till Ume nu)
Modiga kvinnan har smutsat ner förstasidan – men jag tvekade länge. *fniss*
Visst är det märkligt vilken repspekt man kan känna inför en jungfrulig anteckningsbok eller ett vitt papper?