Anar ett mönster. Varannan vecka är jag euforisk över hur roligt det är att rusa efter en boll med en klubba i högsta hugg. Varannan vecka är det in i döden tråkigt.
Idag är jag beredd att sänka klubbskrället i en mörk, djup tjärn.
…………………………………………………………………………………………………………………………….
Har varit fullständigt överspeedad idag. Full av skrattande energi. Men också totalt ofokuserad. Ett märkligt tillstånd jag ibland hamnar i när jag sovit för lite. Den här gången dessutom med en trevlig flirt i bagaget.
Egentligen för trött för att springa. Kroppen matt av sömnlöshet. Men sinnet bara vägrar stilla sig. Glädjefnattar vidare. Så det var bara att knyta på sig skorna. Men backpass? Nej, tack. En standardtur runt Tomta fick räcka.
Runda: Tomta
Sträcka:6,2
Tid: 35
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Värre än ett enrissnår. Och blågrå ringar under ögonen.
Vissa dagar skulle jag behöva en kreation av Junya Watanabe för att sätta huvuden i spinn.
…………………………………………………………………………………………………………………………….
Tog ett tag att övervinna motståndet denna afton. Motståndet mot att ge sig ut och springa i regnet. Ett regn som tungt föll mot mitt blanksvarta plåttak. Då gäller det att snabbt hoppa i understället och rusa ut i hallen. Fort ut genom dörren innan motståndet besegrat samvetet.
Väl ute är regnet inte längre ett problem. Efter tre kilometern löpning snarast tvärtom. Regnet är räddningen från överhettning. Ovan som jag är vid tyngre pass klär jag mig alltid för varmt.
Tassade på rätt bra idag. Till och med lite fortare än det planerade medelhårda tempot. Den lånade pulsklockan tickade på runt 165. Skönt att springa benen trötta. Men känner också att högre hastigheter sliter mer på kroppen, hälsenorna känns riskabelt stela. Försiktig stretch står på programmet.
Runda: Säby – Hedsta + V. Väppeby
Sträcka: 10,5
Tid: 56
Hastighet: 5:20
………………………………………………………………………………………………………………………………
Att sova med pulsklocka gynnar inte skönhetssömnen. Om man inte tycker att en grävling med håret på ända och gråblå ringar under ögonen är snygg.
Har fått låna en pulsklocka av min moder. Försökte inleda min testperiod med denna manick genom att mäta min vilopuls. Någonstans hittade jag tipset att sova med mätaren på under natten, och så läsa av resultatet på morgonen.
Kröp ner under duntäcket med mätaren strategiskt placerad – och noggrant slickad – under bröstmuskeln. Klockans lilla svarta hjärta slog fint. Greppade boken ”Ett öga rött” och sneglade då och då på klockan där det lilla hjärtat pulserade allt saktare. Slog sig till ro vid 48.
Så länge var allt frid och fröjd. Men sen skulle jag sova, trodde jag. Sover gör jag på mage, gärna lite på sniskan. Aldrig platt på rygg. Mätaren gillade inte att sova på magen. Den började skava, tryckte otrevligt över bröstet. Jag slumrade till och vaknade kallsvettig en kvart senare, säker på att jag drabbats av kärlkramp. Trodde kanske hjärtat också som ökat takten till 88.
Hör till saken att pulsklockan i fråga är extremt basic. Här gäller bara direktavläsning, inga resultat sparas. Att läsa av pulsen i total vila innebär alltså att kroppen inte får anstränga sig. Men det gör den när handen som klockan sitter på är intrasslad i mörklblå lakan, och när man för att se displayens siffror först måste treva reda på lysknappen som ramlat ner och gömt sig bakom sängen. Tillsammans med en mjuk, hårig boll av något obestämt, som gav mig skrämselhicka. Tills jag insåg att det var kattens tovade leksak.
Hör också till saken att jag alltid stressar upp mig när saker och ting ska mätas. Blodtrycket till exempel. En del av mitt jag får för sig att här gäller det att visa sig duktig. Här sätts det betyg. Och så rusar puls och blodtryck i höjden. Läkare ber mig ofta oroligt att lägga mig ner. Famlar efter receptblocket.
Efter kärlkrampsvisionen var det stört omöjligt att somna om. Sneglade på klockan. 63. Vred mig i vånda. Sneglade på klockan. 74. Vred mig i vånda. Försökte ta av mig mätaren och lyckades knocka sambon. När jag äntligen fick av mig det skavande eländet och trodde att nu, nu skulle sömnen infinna sig, då började sambon vrida sig som en mask under täcket. Kanske hade han ont i nosen. Sov gjorde vi inte.
Har bestämt mig för att min vilopuls är 48. Punkt.
I morse provade jag mig på lite kalkylerande med hjälp av Marathon.se. Räknade ut min maxpuls. Som enligt konstens alla principer borde vara 182. Då infinner sig nästa fundering. Sist jag lånade en pulsklocka (ett halvår sedan) tickade den på i 184 i värsta uppförslöpan. Betyder det att jag nådde himmelriket?
………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Lever i en lantlig bubbla. Verkligheten göre sig icke besvär. Uppenbarligen.
Har lyckats missa att andra lantisar besöker Mälardalen. Återuppståndna lantismusiker från Pite. Euskefeurat. Ok, de må ha återuppstått redan för ett par år sedan. Men nu släpper de sin första platta sedan 1994. Lurv.
Kritiken är som ljummen latte. 3:a i DN. 3:a i Piteå-tidningen. 4:a i Sundsvalls tidning. Skiter jag i. Har redan beställt skivan. Och jag har inte köpt en skiva sedan 1994. Typ.
Mycket är nostalgi. Folkhögskolenostalig. Norrländsk dimma som lättar över Ljungan. På hemväg från festen. Vänstervriden samhällskritik med lagom bett spelar vidare i hjärnan. Lite vinylraspig. För visst, skivorna Levandes och Hoven Droven snurrade mycket fysiskt på en klassisk skivspelare. Hackade till på ”Skweelarn”.
Just ikväll befinner de sig knappa 7 mil ifrån mig. Snackar pitemål i huvudstaden. Men mitt bubbeljag har lyckats missa det. Tar en tröstkaka till. Och nostalgitrippar lite på tuben.
………………………………………………………………………………………………………………………….
19.18
Liten skrutt ligger het och slö i soffan. Orkar inte ens äta upp sin halvsmälta ananassplitt. Drar upp fleecefilten till hakan. Fryser. Ögonen blanka. Rosiga kinder. Vilar kinden mot pappas arm.
19.47
Liten skrutt blandar tejp- och flirtkuledeg i en ljusblå plåthink. Intensivt vispande med gul plastsked. Till clownens pappa. Jagar hjärtformad ballong. Sprutar limgrädde i bakformen, en skruvlåda. In under gyllene kudden – ugnen såklart.
Feberyrsel är det inte.
19.19 fick liten skrutt ipren.
………………………………………………………………………………………………………………………………
Första timmen av dagens långpass var full av irritationsmoment. Russinen rasslade högljutt i sin ask. Vattenbältet skavde och envisades med att hasa upp. Rötterna var hala och mössan kliade. Orken tröt, vilket säkert delvis berodde på gårdagens urusla uppladdning. En blåbärsmuffins och en latte till lunch. Och en 150 g oxfilé med vitlöksfräst spenat till middag. Samt tre potatisklyftor. Lite snålt med vettiga kolhydrater alltså. Vilket jag var väl medveten om – därav de medtagna russinen. Och två digestivekex.
Efter att jag hällt ut russinen direkt i fickan (tyst & skönt) och knaprat i mig en rejäl näve, hittade jag i alla fall nån sorts lunk. Fötterna lyckades läsa terrängen på egen hand och jag kunde lyfta ögonen från stigen. Förlängde terrängdelen av passet med ytterligare en halvtimme idag. M & lilla skrutt fick skjutsa ut mig till Upplandsledens start vid Boglösa.
Hade egentligen tänkt springa landsväg, ger renare löpsteg och högre fart. Men det blåste. Hårt. Det gör det inte i skogen. Det enda som märktes av vinden var att trädtopparna susade högre än vanligt. Och en färsk rotvälta som tvingade ut mig i mossan. Och ner i ett surhål.
Upplandsleden nere hos mig i södra Trögd består mest av mjuka skogsstigar och gräsiga åkerkanter. Skog och Mälardalsk landsbygd.
Men ibland trasslar människan till naturen. Löpvänligt? Knappast.
Runda: Upplandsleden Boglösa – Kynge. (125) Och så hem
Sträcka: ca 21
Tid: 140
……………………………………………………………………………………………………………………………….
