Smaragd kanske. Eller neon. Ill? Ärt? Nej snarast ört. Grönt alltså.
Såna är mina fingrar. Har jag härmed bevisat. 49 av 50 möjliga poäng. Missen? Jag snackar inte med mina växter dagligdags. Bara när jag får lust. Inte så ofta. Men de gillar mig ändå. Vissa.
För att inte krossa illusionen av grönskande digiti manus håller jag mig till säkra kort. Brudorkidéer och paradisträd. Och så pelargoner. De vilar just nu. Lite skångligt färglösa sträcker de nya skott mot varmförrådets fönster. Men de får inte vakna på allvar ännu, så jag snålar vidare med vattnet.
Deras kusin, en rosengeranium, ser tyvärr också lite risig ut. Kanske vill den sova. Men jag skakar den vaken varje morgon, smeker bladen. Sprider en citronliknande doft i badrummet. Enligt Enköpingsdoktorn Westerlund ska den vara gynnsam för hälsan. Så jag tar det säkra före det osäkra. Låter blomman stå kvar i fönstret. Trots att den är rätt ful. Och luktar lite kattpiss.
……………………………………………………………………………………………………………………………..
..tar gärna ett skott av pissblomman*L* Men vi låter den snusa ett tag till.
Självklart! Fast det är kanske bäst att du kommer hit och snor det i egen hög person. Blomskott ska man tjuva, annars dör de. Det sa alltid min farmor. Och hon hade fingrar lika gröna som den djupaste regnskog.