Dödade nästan en pojke idag. Av det lärde jag mig två saker. Ett - jag kan se in i framtiden. Två – mörkerpromenader längs landsvägen utan att först måla hela kroppen med reflexfärg borde förbjudas.
I mörker och strilande regn, bländad av mötande trafik, ser man inte mycket längs vägkanten. Tänkte jag. Kisade med ögonen. Försökte urskilja om den skuggning som anades bredvid vägen var en buske eller ett rådjur. Det var en buske. Men skärpte blicken ytterligare. Tänkte på buskar, rådjur. Och människor. Bevisar att jag är synsk. Mer eller mindre.
Fem minuter senare dödar jag nästan en pojke. Med betoning på nästan. Överdriver för dramaturgins skull. Han stod i vägens mitt. Svartklädd, balanserande på den vita markeringen. På väg över. Jag såg honom först när fem meter återstod. Passerade i 110 med kanske trettio centimeter till godo. Hjärtat i bihålorna.
Tvärnitade. Nästan. Ville i alla fall göra det. Tvärstanna och rusa ut vild, skällade. Du måste väl för i h-vete sätta på dig reflexer! Inte bara en fånigt dinglande snöflingereflex. Nej, minst en neongul reflexväst. Helst klädd i mundering à la vägarbetare. Eller varför inte köpa en hink vägmarkeringsfärg av samma statliga verk och hälla över huvudet.
En pojke dödade mig nästan i dag. Av ren och skär förskräckelse.
……………………………………………………………………………………………………………………………………….
0 Svar till “En grabb med dödslängtan”