Steg(r)ad narcissism

Blåst gillar jag. Inte. Och ikväll får vinden sannerligen fart över leråkrarna. Så då var det ju en attans tur att jag valde löpbandet på lunchen. Tack SMHI.

Börjar känna mitt löparjag:
Mörker – inget problem. Så länge inte Silvan lägger av. Det är så svårt att hitta hem då.
Regn – inget problem.
Snöfall – inget problem.
Halka – ett smärre problem. Kanske mindre nu när jag nu äger ett par halkskydd.
Vilda djur – inget problem. Fast den där lösspringande hunden jag mötte i mörkret i förrgår gjorde mig aningen skakig. Skällde gjorde den också. Ingen ägare i sikte. Men rådjur och älgar och kor fixar jag lätt.
Motvind – rena mardrömmen.

Börjar också lära mig att hantera tristessen på löpbandet. Stänger av. Kopplar bort. Eller beundrar mig själv. Lite bara. Idag mer än vanligt, när jag jämförde mig med ”grannarna”. Till höger en äldre herre i oformliga mysbyxor. Lufsade fram á la orangutang. Fötterna dunkade livet ur löpbandet. Till vänster en sticka till kvinna, vajande som en slana i storm. Benen ritade cirklar i luften för varje steg.

Mitt eget löpsteg syntes plötsligt perfekt. *ler*

Runda: Löpband
Sträcka: 8
Tid: 44
Hastighet: 5:40

………………………………………………………………………………………………………………………………..

Kaffelattevinter

I Norrland är vintern blå. Här i Mälardalen är den som kaffe med grädde.

Nyfallen mellansvensk snö skapar sällan ett täcke. Den bildar ett mjölkigt raster över kakaobruna leråkrar och dött fjolårsgräs. Pudrar skrovliga ekstammar och snuddar grusplaner. Landskapet som cappucino.

I Norrland är vintern dämpad, nästan tyst. Här i Mälardalen arbetar baristan envist vidare.

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Globala slag

I snart tio år har det funnits en gränslös tid. Jag har levt utanför den. Omedveten om att jag varje solbaserat dygn genomlevt 1000 slag. Beats. Swatch-beats.

I internets gryning (nåja) fick världen ett nytt tidskoncept. Den 23 oktober 1998 skapades Swatch Internet Time. En tid gemensam för hela världen, utan gränser och zoner. Ett vackert koncept, fullt av framtidstro, idealism.

”Cyberspace has no seasons. The virtual world is absent of night and day. Internet Time is not driven by the sun´s position, it is driven by yours – your location in space in time”.

Men världen är en tidskonservativ plats. Våra klockors dygn är fortfarande 24 timmar långa, inte 1000 slag.

Klockan är nu @947. Överallt.

………………………………………………………………………………………………………………………………….

Överhettad fartlek

Fartlek i plus fyra graders värme bör inte utföras i underställ, t-shirt, extralånga strumpor och vindtäta överdragskläder. Plus en alldeles för varm mössa. Som kliar. Och fleecevantar.

Lyckades missa att kolla temperaturen innan jag gav mig ut. Insåg det fatala misstaget efter två kilometer uppvärmning, men då var det så dags. Varmt, varmt, varmt. Och utan mössa får jag skavsår av pannlampan. *patetisk självömkan*

Försökte hålla mig till långa fartavsnitt på 3-4 minuter. Allt för att förbereda mig för nästa veckas premiär med 1000-meters intervaller. En premiär jag tror jag skjuter lite längre på framtiden. Känns som om jag saknar ett par kvalitetspass till i benen innan kroppen pallar tusingar. Eller så har jag bara blivit bekväm?

Runda: V. Väppeby – Säby – Hedsta – infart V. Väppeby
Sträcka: 11,4
Tid: 65

………………………………………………………………………………………………………………………………..

Loggat via genväg

Väljer bloggtitel: Levande och vilse i tiden.
Sen är det bara att trycka på <<Skapa en ny bloggdag>>.
Vips producerar Avigsidans bloggenerator ett pinfärskt inlägg. Lika innehållslöst som något jag själv klarat producera denna måndag. Huvudet fullt av deg. Vetebullsdeg.

Bäst av allt. Inläggen kan enkelt anpassas efter politiskt inriktning. Lite vänster, lite höger eller helt och fullt opolitiskt. En lika snabb knapptryckning och meningsbärande delar av inlägget byts ut.

Mitt resultat:

”Hela dagen var jag på jobbet och tänkte trots allt elände försöka dra mitt lilla strå till den lilla stacken. Hur länge ska vi egentligen tvingas vänta på att alla får samma rättigheter? Jag hatar sådana löjliga frågor.

Hela dagen kunde man höra tjatet om att överstinna fackliga företrädare med egna villor i förorterna ofta känner sig missförstådda och kränkta. Jag blir naturligtvis upprörd, men om fler lärde sig visa respekt för andras värderingar tror jag att världen skulle kunna bli en bättre plats för alla.

Jag är så trött, men ingen vill bära mig till sängen, livet går vidare i alla fall.”

…………………………………………………………………………………………………………………………………

Slösande andetag

”Löpning är en form av självmord”. Det påstod någon sådär halvt på allvar i dag. Hävdade med samma halva allvar att vi alla tilldelas ett visst antal andetag vid födseln. När de tar slut är det dags att spankulera in genom pärleporten (eller vart det nu bär hädan). Livet är slut. Att löpa sig andfådd innebär i så fall att man slösar med andetagen, slösar med liv.

Jag spenderade inte allför många andetag just idag. Styrketräning på schemat. Under uppvärmningen experimenterade jag lite med löpsteget, inspirerad av artikeln ”Håll stilen” i senaste Runners World. Stolt framskjutet bröst, avslappnat bäcken, inte sträva framåt utan uppåt, springa mer på fotbladet.

OK, nu tänker jag överdriva. Lite. Med framskjuten bröstkorg kände jag mig som en tennsoldat som försökte springa i stram givakt.  Att sträva uppåt och ta emot marken istället för att tänka mig framåt kändes rent surrealistiskt. Som om häcken ville kyssa löpbandet. Vadå avslappnat bäcken? jag dansar väl inte samba? Kanske krävs mer övning för att övertyga en konservativ joggarkropp.

Det där med att löpa mer på fotbladet däremot, det köper jag. Direkt. Kände mig plötsligt lättare än mina 48 kilo. Det krävdes mindre kraft att flytta fötterna. Sprang ofrivilligt snabbare än bandet. Måste testas igen.

………………………………………………………………………………………………………………………………..

Den tjuvaktiga tättingen

Ibland gör andra de egna orden överflödiga. Så idag snor jag ett citat rakt av ”varenda gång jag sneglar på klockan, så är någon del av mig på väg någon annanstans”. Peter Englund om sitt förhållande till klockor.

Jag sneglade på klockan många gånger i dag. Önskade mig till annan plats, annat tillstånd. Men att lämna walkover hade varit detsamma som att förlora kampen mot kroppen. Ge efter för latmasken som ville hem till soffan, värmen, maten. Som inte ville slutföra 19 K löpning. Jag vann.

………………………………………………………………………………………………………………………………

I frostnypt terräng

Vårhårt solsken utan värme. Men sinnet jublade. Tills jag nådde första rakan och mötte vinden ansikte mot ansikte. Efter tre kilometer valde jag skogen, skyddad från motvind. Fastfrusna älgspår på stigen utmanande fötter och vrister. Det gjorde de istäckta vattenpussarna och det toviga fjolårsgräset oxå. Men terränglöpningen gav långpasset välbehövlig variation.

Stängde av musiken och lyssnade på varje stegs möte med den frostiga marken. Jagade solfläckarna som silats mellan trädstammarna.

Tillbaka på asfalten behövde tassarna inte längre ögonens hjälp. Sinnet fick vila och steget blev längre. Njutbart till en början, men för ovanlighetens skull tog monotonin ut sin rätt. Hittade inte det mentala tillstånd där kropp och själ tycks bli ett. Det som motiverar mig att springa. Istället fick jaget tvinga benen framåt.

När fyra kilometer återstod gav övertalningen resultat. Hittade flytet igen och sprang trött men nöjd hem. Möttes av doften av Boeuf Bourguignon.  

Runda: Segla – Upplandsleden t. Kynge – Basta – Sundby- Hedsta – Upplandsleden t. Hällsta – Säby – Veckholm
Sträcka: 18,5 – 19
Tid: 113

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Handens ärtiga extensioner

Smaragd kanske. Eller neon. Ill? Ärt? Nej snarast ört. Grönt alltså.

Såna är mina fingrar. Har jag härmed bevisat. 49 av 50 möjliga poäng. Missen? Jag snackar inte med mina växter dagligdags. Bara när jag får lust. Inte så ofta. Men de gillar mig ändå. Vissa.

För att inte krossa illusionen av grönskande digiti manus håller jag mig till säkra kort. Brudorkidéer och paradisträd. Och så pelargoner. De vilar just nu. Lite skångligt färglösa sträcker de nya skott mot varmförrådets fönster. Men de får inte vakna på allvar ännu, så jag snålar vidare med vattnet.

Deras kusin, en rosengeranium, ser tyvärr också lite risig ut. Kanske vill den sova. Men jag skakar den vaken varje morgon, smeker bladen. Sprider en citronliknande doft i badrummet. Enligt Enköpingsdoktorn Westerlund ska den vara gynnsam för hälsan. Så jag tar det säkra före det osäkra. Låter blomman stå kvar i fönstret. Trots att den är rätt ful. Och luktar lite kattpiss.

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Upptrappning

Dags att öka träningsdosen till fyra pass i veckan. Började lite försiktigt med 5K. Värken i underbenen gjorde sig påmind omedelbart. Släpper när värmen stiger. Är osäker på om det är läge att lyssna på kroppen, eller om jag bara sjåpar mig.

Dagsljuslöpning har sina sidor. Minskar risken för snedsteg och stukningar. Men plötsligt känns farten så mycket lägre. De 5:45 som i mörker upplevs som gasellhopp blir i avslöjande ljus mer likt sengångarsmyg.

Runda: Ö.Väppeby – Ål – Veckholm
Sträcka: 5,3
Tid: 30
Hastighet: 5:45

……………………………………………………………………………………………………………………………….