Diffusa ellipser av ljus dansar över fältet. Som uppträdda på ett snöre, håller jämna avstånd, följer samma kurviga linje. Varje otydlig fläck har två ilsket stirrande ögon längst bak. Glödande röda.
Fler än jag är på väg hemåt i dimman. Följer den slingrande landsvägen. Alla skapar en egen sfär av belyst dis.
…………………………………………………………………………………………………………………………………
Jag befinner mig på efterkälken. Min morgontidning stavas nämligen Enköpings-Posten. De ligger ungefär ett halvår efter. I det mesta. Som det här med ”medvetet närvarande”, eller ”mindfulness”. En meditationsfom med zenbuddhistiska rötter. Bra mot stress uppenbarligen. Lär ha en ”jagstärkande” effekt. Det skrev de om i dag.
Jag blev nyfiken. Googlade lite. Och upptäckte att andra varit snabbare. Svenska Dagbladet till exempel. De skrev redan i maj om fenomenet under rubriken Hjärnan mår bra av stilla fokus.
Handlar om kloka saker; som att leva i nuet. På riktigt. Inte stå och diska och fundera över livets mening. Nej. Det gäller att diska – medvetet. Känna efter hur det varma vattnet smeker händerna, koncentrera sig på hur diskborsten avlägsnar ingrodda matrester. Låta hjärnan fokusera.
Tvingar mig att ignorera den svaga tonen av alternativt kuckelmuckel som lurar i faggorna. Sånt som ger mig ståpäls. För jag tror på att vara närvarande i ögonblicket. Att rikta hela uppmärksamheten mot något – och låta den stanna där. Att uppleva något helt och fullt. Låta hjärnan vila från annan input. Åtminstone ibland. Men inte när jag diskar. Det är funderingarna över annat; livets mening eller smutsen i hörnen, som får mig att stå ut med disken. Tråkigare syssla får man leta efter. Närvaro, eller inte.
…………………………………………………………………………………………………………………………………
Månen kysste fram kattguld i asfalten. Som att springa på gnistrande, stelnad sammet. Frostigt vackert, men lika iskallt förrädiskt.
Snorhalt.
……………………………………………………………………………………………………………………………
Onsdag – jag beklagar mig över tjuvstartande julälskare.
Lördag – min trädgård ser ut som tivoli. Lysande elektriska ljuspunkter i varje enbuske. Glödande stjärnor i varje fönster. Plus julrutiga gardiner.
Hyckleri? Men va´ fan – vad gör man inte för en stor mugg rykande, het glögg.
…………………………………………………………………………………………………………………………..
Skrattar fortfarande.
Liten kisse gillar Stevie Wonder.
Lite större techno-kisse på speed.
The Record Shop Cats sprider sig i spacet. Ger skaparen hnl-design fin-fin hitrate på hemsidan. Ramlar ner i min mejllåda, vidarebefordrad i flera led. Och skickas vidare.
………………………………………………………………………………………………………………………………….
Snart är det jul. Om det ska man påminnas i god tid som läsare av heminredningstidningar. Jag gillar sådana. Men inte de nummer som kommer i november. Spaltmeter efter spaltmeter med recept på den kryddigaste glöggen, den sötaste knäcken, det juligaste av allt juligt. Allt pudrat med fluffig hemtrevnad, tradition i kubik och glittrande trivsel.
Alla krönikörer bara älskar julen. Hela paketet. De hemgravar lax, ger apelsinerna snirklande mönster av kryddnejlikor, frossar i julmusik och kristyränglar. Och de börjar med allt långt före första advent. Kan inte hålla lusten i schack.
Jag blir provocerad. Och känner ett styng av otillräcklighet. Jag kan aldrig skapa den perfekta julen. Gemytet står mig upp i halsen. Men lite rykande het glögg skulle sitta fint.
………………………………………………………………………………………………………………………………….
Vaknade med en insikt om att jag prioriterar fel i livet. Att vardagen har fått mig att förlora något väsentligt, perpektiv på livet kanske.
Ett citat träffade mig som ett knytnävslag i magen sent i går kväll. Malde runt i hjärnan hela natten, idisslades av något undermedvetet, steg upp till ytan när solen kysste mig vaken.
”Jag har aldrig träffat någon som på dödsbädden önskat att han hade tillbringat mer tid på jobbet.”
Så jävla sant, säger jag tvärsäkert – och jobbar över två timmar till. Att prioritera annat kräver mod att be fröken duktig flyga och fara. Att strunta i deadlines, både egna och andras. Det ska jag göra. I morgon. Tror jag.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
