De diskuterade sanningsfascister på radion. Människor som aldrig ljuger. Som är stolta över att alltid säga sitt hjärtas mening. Det är ju fint. De håller ärligheten främst, är principfasta, låter sig inte köras över. Eller?
Genom att alltid säga sanningen kör de ibland över andra. Som en bulldozer. Rätt okänsligt. Om kollegan klippt håret och man tycker han/hon ser ut som en rugguggla kan man faktiskt hålla tyst. Behöver inte oombedd trumpeta ut att frisören tycks ha slunkit med saxen. Och frågar någon är det helt ok att presentera en liten, vit lögn; ”intressant frisyr”.
En spudlande glad fyraåring som stolt visar upp sin teckning med orden: visst är det fin? är inte värd ett krasst – om än ärligt – nej.
Att framhåll sanningssägandet som norm och princip gör det enklare att leva. Genom att alltid vara 100 procent ärlig behöver man aldrig göra något val. Ta ett etiskt ställningstagande. Fundera över hur egna ord påverkar andra. Bestämma sig för hur man ska göra; ljuga och undvika att såra en medmänniska eller säga sanningen, följa sitt rättesnöre och göra någon annan illa.
I min värld är svaret inte självklart. 50-50 kanske. Eller 30-70.
Men sanningsfascisten vet. Alltid. Kritiserar frisyren – och går sedan raka vägen hem och ljuger frun (och resten av världen) rakt upp i ansiktet; nej, jag har aldrig haft sex med den där kvinnan.
……………………………………………………………………………………………………………………………..
