Läser Stefan Sundströms betraktelser. Han vandrar med vidöppet sinne. För det mesta härligt personligt och strålande träffsäkert. Vissa ordvändningar hakar sig fast bättre än andra. Har envetna hullingar.
Som när han frågar sig om vulgärdarwinisterna har rätt. Och konstaterar att det tycks finnas en längtan efter ”Brutal Enkelhet, störst är bäst och därmed jämnt”.
……………………………………………………………………………………………………………………………
Jag blev snorförbannad på moderskapsmyten. Det var så det började. Det slutade med ett test i Aftonbladet. Så nu vet jag – jag är en cool förälder.
Egentligen började det hela också i Aftonbladet. Indirekt. Min ilska mot myten om Moderskapet väcktes via en debattartikel i Journalisten. Åsa Linde var förbannad; på en krönikör – Malin – i aftonblaskan som ondgjort sig över vissa morsor. Morsor som inte beter sig som morsor ska -låter sonen bo kvar hos pappan vid skilsmässan, och flyttar till en annan stad till exempel. Visst, det kanske inte är någon strålande lösning. Malin reagerar. Hon mår dåligt i sin mage, lika dåligt som hon gjorde när hon var fem år gammal och hennes egen mamma var på kommunstyrelsen i två timmar. Hon skriver: ”Så här är det. Du får ett barn. Grattis. Välkommen till etthundra procent självuppoffring”.
Malin kanske vänder sig till båda könen. Men det är mamma som tjänar som exempel, en mamma som inte passar in i moderskapsmallen som fått henne att skriva. För jävlar om en mamma inte uppoffrar sig till 100 procent. Om hon sätter kommunstyrelsen framför dottern.
Om hon låter dottern hämtas av pappa för att hon själv vill spela innebandy. Och gör det utan att få dåligt samvete. Om hon på fullt allvar hävdar att dotterns prio ett är pappa, pappa ska trösta, pappa ska natta. Och om hon dessutom vågar andas att det faktiskt kan vara rätt skönt – ja, då möts hon av de sneda blickarna och de snörpta läpparna. Jag vet, för jag drabbas av dem. Ibland är de där blickarna dessutom kryddade med en besserwisserattityd; ”hon vet inte bättre, hon går emot sin natur”. Då jag blir snorförbannad.
Jag trodde (eller hoppades snarare) att vi kommit längre. Att den förbannade biologismen var utrotad. Den som hävdar förälder=mamma=moder, punkt basta.
I min jakt på Malins krönika i orginalupplaga hamnar jag på aftonblaskans familjeavdelning. Och hittar testet ”Hur är du som förälder”? Cool tydligen.
Cool förälder -
cool mamma -
men en usel Moder.
………………………………………………………………………………………………………………………………….
Nyvaken. Solen gnuggar gruset ur ögonen.
Hem till byn. Dit finns det de som far.
Byn. Där alla vet vem som är släkt med vem. Där man känner varenda mossig sten, och vet vilken granne som just kommer hem; det hörs ju på motorljudet. Där oförätter lever i minnet generation efter generation. Och vedergälls – generation efter generation. Där man vet vem som lånar ut en liter mjölk och vem man förväntas gänga sig med.
Byn. Där man hör hemma.
Jag har ingen sån by. Ibland blir jag avundsjuk på dem som har en. Känner mig rotlös. Hemlös. Historielös.
Men så inser jag att jag som bäst håller på att återskapa min historia. På facebook. Via nätet samlar jag likt en ekorre på mina gamla vänner. Knaprar i mig svunnen tid. Rotar mig. Bygger mig en by.
………………………………………………………………………………………………………………………………..
Delayed onset muscle soreness, förkortad DOMS. Det är träningsvärk det. Och det har jag. Det gör ont, men känns bra. Känner mig förbannat duktig.
Men så börjar arbetskompisar mumla om att det betyder att jag tränar fel. Sliter sönder musklerna. Känner mig rätt kass.
Fast allt måste ju kollas upp, googlas på. Det är så jag vederlägger eller bevisar.
Ett par minuter senare känner jag mig lika förbannat duktig igen. Lutar mig mot Ji-Guo Yu, umeåforskare som 2003 presenterade den rapport som alla fortfarande hänvisar till. Både svenska och utländska källor. Ji-Gou Yu motbevisar att träningsvärk skulle bero på små bristningar i muskelns fibriller. Om fibrillerna skadats skulle forskarna ha hittat mindre protein i musklerna, istället hittade man mer. Musklerna förstärktes alltså, de bröts inte ner.
Ha!
Stapplar vidare på stela – men nöjda – ben. Anammar nästan ett talesätt från en annan arbetskompis: ”smärta är vekhet som lämnar kroppen”. Men så kommer nästa kollega och hävdar att det korrekta lydelsen är: ”smärta är kvinnlighet som lämnar kroppen”.
Med tanke på hur min häck känns borde jag nog oroa mig för att vakna med skägg och basröst i morgon bitti.
………………………………………………………………………………………………………………………………
Närmare två tredjedelar av mina kolleger vill sannolikt plugga igen öronen när jag ramlar in i fikarummet. Smått ilskna är de dessutom. Så många tycker uppenbarligen att det INTE är okej att prata högt på jobbet. Allt enligt en undersökning av Vasakronan som DN publicerat under rubriken ”Okej bli full på firmafesten – men ragga inte på chefen”.
Och jag gillar att nyttja mina röstresurser. Skrattar gör jag också. Högt. Men irritationsgraden på den olaten redovisas inte i DN.
Dessutom flirtar jag med kolleger. Men inte med chefen. Om jag gjort det skulle nio av tio tycka att det var totalt oacceptabelt. Nu är det bara de där två tredjedelarna som vill klippa av mina förföriska ögonfransar.
Intalar mig att jag attackerar den tredjedel som inte ryggar för en flirt med polarna vid vattenautomaten. Blinkar, ler och höjer på ögonbrynen. För som Babsan konstaterat: att flirta ”är roligt, uppiggande och helt infektionsfritt”.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Att skapa poesi utan att kunna läsa. Det är konst.
”Kostar speciell av gift
hinna har de
natur säga glömsk fråga
löjlig magnet”
………………………………………………………………………………………………………………………………
Äntligen har någon satt fingret på halva min existens. Eller placerat nageln i ögat på mitt varande i tankevärlden.
Tankefjun.
Det är naturligtvis det hela min skalle är full med. Ett alldeles nytt – och länge saknat – ord i svenska språket. Träffande påfunnet av Per Holmer i Svenskans klurigt roliga serie Lexikala Luckor. En serie som tyvärr tycks ha gått i ide.
”Tankefjun [subst.] ~et = 1. spirande idé, insikt eller visshet av snarast sinnlig natur, som ännu inte – och kanske aldrig någonsin – låter sig klart och redigt formuleras, och därmed inte heller kan bemötas och vederläggas, men likafullt och på något gåtfullt vis känns viktig och riktig”
Jag fylls ständigt av livsviktiga insikter. Men de glider lika ständigt undan, bara ett ögonblick innan jag skulle ha kopplat greppet. Och så står jag kvar där, lika musgrå och alldaglig i hjärnan som någonsin.
Hur fixar man en rejäl och kraftig skäggväxt i sina små grå?
……………………………………………………………………………………………………………………………….
*Skrattar*
*Ler*
Eller 
Eller !!! för den delen.
Som nyuppväckt medlem på diverse communities famlar jag. Inser att stjärnor är nödvändiga när skriftspråket inte räcker till. Men finns någon konsensus? Är folk eniga om vad som är skillnaden mellan *ler* och ? Så jag blandar och ger. Hoppas undvika att skicka fel signaler. Funderar på hur man säkerställer att ingen missar ironi. Eller flirt.
Saknar kroppen och rösten.
Letar efter instruktionsboken.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Världens första spam, i betydelsen skräppost, lär ha nått var fjärde internetanvändare. Eller Arpanet-användare för att vara korrekt. Internet fanns inte 1978. Det var då amerikanske Gary Thuerk, i sin iver att sälja datorer, skickade historiens första spam.
Det kan man läsa om i Kaianders Semplers artikel Det första spammet i Ny Teknik. En tidning som dimper ner i min bruna brevlåda (eller heter det postlåda?) tämligt frekvent. Jag läser bara en bråkdel. Men Kaianders är bra.
Arpanetmänniskorna lär ha blivit fly förbannade på Thuerk. Han fick krypa till korset på skamsa knän, men kuppen lyckades. Han fick kränga ett antal datorer.
Dagens spammare nöter knappast hål i byxorna för att krälande be om förlåtelse. Men de måste å andra sidan vara betydligt mer uppfinningsrika, och de måste skicka många fler spam. För att få tio svar krävs tydligen massutskick i miljardklassen.
Och så fylls mejlkorgen med spam. Hade varit trevligare (eller inte) med brevlådan full med gummiaktig burkskinka. Enligt elaka tungor en förkortning av ”something posing as meat”. Nu får man istället ”something posing as mail”.
För övrigt håller jag fullständigt med de elaka tungorna.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
