Tungt vägande skäl

Drog ju ner på mina excentriska tåhävningar på inrådan av naprapaten, och på grund av egna misstankar om att det kanske förvärrade hälsenans status. Men nu har jag låtit mig överbevisas om motsatsen. ”No pain no gain” – avhandligen från Umeå universitet har luslästs. Igen. Och kompletterats med en rejäl trave vetenskapliga artiklar.

Expertisen är inte överens om allt. Men om att tendinopati ska tränas bort är de eniga. En sena i vila gör kanske mindre ont på morgonen, men försvagas. Så fort den utsätts för belastning är problemen oftast tillbaka. Och gissa vad träningen ska bestå av: excentriska tåhävningar. Min favorit…

Tåhävningar med stadigt ökande belastning dessutom. Med den biten har jag fuskat. När ryggsäcken vägde 25 kilo fyllde jag inte på den, trots att tåhävningarna inte kändes av längre. Och hävningarna ska inte vara trevliga, de ska göra ont. Lagom smärta förstås, men obesvärad ska man inte vara.

Så i kväll gav jag mig ut i verkstan´ på jakt efter rehabverktyg.

Nej. För lätt. Men ett intressant inslag. Mellan två rattar och en borrsväng.

Lockande tung. Men fastskruvad.

Dagens vinnare. Nio kilo styrkjärn.

Framtiden stavas putsbruk.

………………………………………………………………………

Otrogen

Trodde jag var konservativ. En märkestrogen typ. Jo, tjena!

…………………………………………………………………………

Studs eller klonk?

I morgon är det dags för en rehabrunda på löpbandet igen. 25-30 minuter tror jag. Får se hur mina våldsamt nymasserade vadmuskler mår. De gör oooont nu, och det var bara fyra timmar sedan jag vinkade ajdö till sadistnaprapaten. Vars biceps är större än mina lårmuskler. Bara det.

Jag hade faktiskt funderat på att göra slut med honom. Vi har ju harvat på ett bra tag tillsammans, men resultaten har inte varit direkt upplyftande. Men nu får han en chans till. Dels för att svullnaden i mina hälsenor faktiskt minskat, från en långsträckt skumbanan längs hela senan har den krympt till ett gelehallon. Dels för att han faktiskt gav sig på just mina vader, som jag själv tycker sliter och drar i achilles på ett otrevligt sätt.

Frågade lite försynt om hans syn på stötvågsbehandling. Lätt fnysning. Och så hävdade han att den rent fysiska behandling han ger, meddelst hårdhänt handpåläggning, ger samma effekt. Minst. Jag väljer att tro honom. I alla fall i två veckor till. Sen får vi se. Men det är möjligt att jag är lite otrogen innan dess. En andra opinion känns lockande. 

Som vanligt hamnade vi i diskussionen om vilka skor som retar mina hälsenor. Eftersom det numer ser ut som om en lite mus tuggat bakkapporna på mina Kayanos, köper jag att de kanske nyper för hårt. Testade för övrigt ett reapar i sportbutiken, Kayanos alltså, de smet åt som korvskinn runt hälsenan. Sved lite att behöva lämna dem kvar på hyllan.

Återstår att göra som jag lovat naprapaten: springa i mina Reebok. Betydligt mjukare pch sladdrigare i bakänden. Men med sulor hårda som betong. Provsprang ett par varv mellan kök och vardagsrum, likt en låghalt elefant. Studs på vänster (Kayanos), klonk på höger (Reebok). Det finns en orsak till att jag enbart använt betongdojjorna för att göra tåhävningar. Frågan är nog var – snarare än om - jag får ont av att kuta med dem på tassarna.

Tur att Kayanosarna är utnötta. Motiverar ett besök i skobutiken. Och det musätna paret kan utsättas för lite Larssonsk skokirurgi. Kan ju vara värt ett experiment i alla fall. Det finns ju fler begagnade par i garderoben om patienten dör på operationsbordet.

………………………………………………………………………………

Schack matt

Jag brukar klaga på att det inte finns något som kan mäta sig med löpning om jag ska känna mig helt slutkörd efter ett pass. Så där underbart spaghettibenad som man faktiskt vill bli ibland. När det susar i skallen och musklerna skriker. När det slår lock för öronen så fort pulsen går ner.

Men då hade jag inte testat MH:s nya spinpulspass. Efter att först ha trampat igenom ett medelpass på samma cykel. MH hade knåpat ihop ett nytt fräscht pass, med 2-minutersintervaller på slutet. Efter en och en halv timmes saftig spinning kan jag lova att det bränner rejält att ligga på 90 procent av maxpulsen. Kaustiksoda rakt i fibrillerna.

Rehab behöver gubevars inte betyda att man inte pressar upp hjärtat i 180. Halleluja!

……………………………………………………………

Idet

Pumlan med bekymrat rynkad panna: Men mamma, du är ju vuxen. Då får man va´ upp hur länge man vill, varför går du och lägger dig så tidigt då?

För en femåring är tröttma ingen helt godtagbar förklaring. Men det är det för mamman, som utsjasad pussar sin pumla godnatt klockan åtta. Stapplar iväg till den egna sängen. Kryper ihop till en boll och skapar en kroppsvarm grotta under det iskalla täcket. Somnar omedelbart.

Tur att man är vuxen. Och själv får bestämma när man ska gå och sova.

Synd att man är vuxen, har ett jobb att gå till och inte kan stanna i sängen hela dagen.

…………………………………………………………….

Tvångstankar

Vad har snabbtvingar med löpning att göra?

Naprapaten är envist övertygad om att någonting irriterar mina hälsenor – direkt. Inte enbart indirekt, som strama vadmuskler som drar i senor till exempel, utan direkt, som åtsmitande hälkappor. Mina nypors styrka dög intet till så jag fick  besöka snickarboden.  Allt för att ge hälkappan en rejäl uppmjukning.

Han gav sig ut på jakt efter fler syndabockar också. Som vinterkängorna. Och skidpjäxorna. Vet inte om jag tänker lyssna så lydigt på det örat. För det första är jag inte alls lika övertygad om att hälsenorna regagerat så kraftigt på yttre nötning. För det andra vill jag fan i mig inte sluta åka skidor! Det är ju den enda form av alternativträning som ger mig det jag längtat efter: känslan av att träna. På riktigt.

Gårdagens naprapatbesök innefattade en hel del bekymrat ögonbrynsrynk och fundersamt hakstrykande. Man vill inte höra av sin naprapat att man snart platsar på hans tio-i-topp-lista. Listan över besvärliga patienter med envisa åkommor och svårställd diagnos. Tack för den.

Gårdagens slutsats: båda senorna är irriterade, men höger hälsena är ändå klart mycket bättre än den var då. I oktober (satan – var det så länge sedan?). På höger ben förstärks problemen av att de små muskler som sitter längs senan insida är spända och ömma. På vänster är slemsäcken också irriterad. Mot det skulle jag möjligen kunna knapra antiinflammatoriska. Möjligen.

Receptet? Fortsatta excetriska tåhävningar, men inte lika många per dag. För kanske bidrar det stora antalet till problemen. Eller kanske inte. Återgång till lite kortare rehablöpning, 15-20 minuter, som sedan får trappas upp enligt devisen:  ingen försämring – lägg på fem minuter. Om hälsenan blir sämre - stanna kvar på samma  nivå. Balansövningar för att återfå jämvikt mellan den stukade och den ickestukade foten. Obalansen kan ge ändrat löpsteg, som bidrar till problemet. Eller inte. Alternativträning som ger blodgenomströmning, men som inte ger problem = undvik helst skidor.

Helt ärligt. Det känns lite som om vi roar oss med gissningslekar. Naprapatens är visserligen engagerade och baserade på gedigen kunskap och erfarenhet, men ändå. Det är lite för mycket trial-and-error för att jag ska känna mig tillfreds. Trots att jag tror mig vara i trygga, kunniga händer.  Det hjälper liksom inte när tålamodet tryter och uppgivenheten sprider sig i sinnet. Idag är ledsen.

………………………………………………………………….

Tekniktyfus

Det finns en del att lära sig när det gäller skidåkning. Rent tekniskt. Och då menar jag bara  åktekniskt. (Där jag har en del att plugga in.) Man måste valla också. Det är inte riktigt min grej, men som tur är har jag en underbar sambo. Han gillar vaxer, värmepistoler och klister. Och står ut med att jag står bredvid och strör förnumsiga råd omkring mig läsande en broschyr från Swix.

Idag åkte jag således på skidor glidvallade efter konstens alla regler. Plus lite extraglid på flaska. Visserligen gick det inte snabbare per kilometer, och pulsen tickade på på samma nivå som sist. Men nog fasen kändes det som om jag hade flyt under laggen.

Blev inte omkörd av en enda åkare, men körde om åtta. Av vilka tre inte räknas. Små knoddar i överdimensionerade täckoveraller kan man inte tävla mot. Och inte bli arg på när de tvingar ut en i lössnön, där man står på näsan i ett vitt moln av svordomar. Men trots kraftorden måste man le när de små michelingubbarna vaggar fram med armarna stående rätt ut från kroppen. Benen brett isär i det sönderkörda och sladdriga spåret. Sötnosar.

……………………………………………………………..

Svikaren

Jag känner mig usel. Som sviker mina TSM-kolleger på söndag. Men jag törs helt enkelt inte springa 13 K på vintervägar, inte ens i 7-tempo. Och det är inte min naprapat jag är rädd för. (Även om jag är rätt säker på att han skulle ge mig en avhyvling om jag dök upp där på tisdag och hade sprungit så långt.)

Det är mina hälsenor jag är rädd om. De senaste dagarna har de blivit sämre igen. Jag orkar inte ens fundera på varför längre. Numer bråkar dessutom båda. Trots att vänster hälsena, som teg still när eländet började, inte borde gnälla. Den har ju fått excentriska tåhävningar i förebyggande syfte.

Det är aldrig roligt att inte kunna hålla vad man lovat. Inte leva upp till sina åtaganden. Och det är f-n så trist att inte kunna springa så mycket som man vill! TSM:andet stressar mig faktiskt lite. För varje vecka trappas sträckorna upp, men jag harvar på med min rehab. Hamnar ohjälpligt efter. 4-timmars-programmet racar ifrån mig, och nu kutar även 5-programmet iväg.

Att själv träna efter programmen med Stockholm Marathon som mål har jag redan gett upp. Ingen idé att få en klump i magen för varje vecka som planerna kullkastas av stela hälsenor. Men jag vill inte ge upp ledraskapet i TSM. Det känns ju så roligt! Och mina vänner räknar med mig.

Men frågan är om det är reko att haka sig fast. Kanske borde jag kasta in handduken och ge en vikarie en fast ledarroll i gänget? Redan nu. För frågan är om jag kommer att kunna springa med gänget nästa gång. Mitten av mars (ed. februari menar jag). En månad. Jag blir alltmer tveksam till att jag klarar de  16-17 K som jag gissar krävs den gången.

Sista passen har jag sprungit 8 K, men eftersom hälsenorna blivit sämre antar jag att jag måste kapa sträcklängden igen. Måste ta en rejäl diskussion med naprapaten vid återbesöket nästa vecka. Få reda på hur jag ska agera. Själv ser jag inget tydligt mönster i vad som gör att senorna känns bättre eller sämre. Förutom att de dagen efter ett löppass alltid är lite stelare och ömmare. Frågan är vid vilken nivå jag ska skita i det?

…………………………………………………………………

Bloggkontroll

Det är märkligt hur pretentiöst bloggande kan kännas efter en stunds bortavaro. Plötsligt är inga reflektioner goda nog att bli ett inlägg. Inget tänkt är skrivvärt – än mindre läsvärt.

Intet duger för tangentbordet. Inte ens en fundering kring hur vacker naturen är klädd i frusen, spröd dimma. Än mindre tankar om varför vissa vardagliga sysslor väcker sånt motstånd. Som att plocka ur diskmaskinen. Eller etter värre; tanka bilen. Då hjälper det inte ens att dieselpumpen är rufsig av rimfrost.

…………………………………………………………

Smider flyttplaner

Jag tror jag ska flytta ”hem” till Norrland. Vad gör man inte för löpningen?

Idag tog jag sambon med på skidtur. Först jagade vi ett uppkört spår. Spåret i Banafjäl hade troligen inte sett en spårmaskin sedan Hedenhös, så det fick bli Degersjön i Husum. Spåret doldes visserligen under en decimeter ny- och drivsnö, men kunde följas på känsla. Någorlunda. Två vurpor: en för sambon och en för mig. Men vi landade mjukt.

I hemmaspåret i Gånsta, Enköping, tuggar jag i mig en kilometer på knappa sex minuter. 5:45 en bra dag. I Degersjön snittade jag sju minuter. Och tro mig, det berodde inte enbart på spårandet. Huvudorsaken stavas backar. Först gick det uppför, så nedför, så uppför och så nedför. I stigningar besläktade med en viss fiskbacke på Lidingö. Visserligen mer kortväxta kusiner till aborren (spigg, kanske?), men mustsugande ändå.

Nu är jag ju ingen skidåkare. Jag är löpare. Alltså åker jag skidor – men hjärnan analyserar bara hur terrängen skulle vara att springa i. Så fort jag befinner mig på en ny plats springer jag där i skallen. Så enkelt är det.

Degersjöspåret skulle vara suveränt att springa i. Liksom resten av Höga kusten. Går liksom inte att undvika kuperat. Naturliga intervaller. Hela tiden. Varje pass. Konstant. Fy tusan vad jag skulle  vara vältränad om jag bodde någonstans mellan Nordingrå och Husum.

…………………………………………………………………………..