Jag börjar lessna på dessa taggiga rosor. Och på att den här bloggen mest liknar en klagomur. En gnällspikens hemvist.
Gårdagens ros: löpning som för första gången på evigheters, evigheter flöt fint. Ingen mytisk runners high, men autopiloten var inkopplad. Sprang utan att räkna ner varje kilometer. Sådär härlig som löpning kan vara när kroppen hittar rytmen.
Gårdagens ris: att jag tvingades greppa häcken á la Klüft. Det drog till i rumpan/baklåret. Inte så allvarligt att jag tvingades avbryta passet. Men det kanske jag borde ha gjort?
I natt låg jag vaken. Det stramade och drog. Molade och gnydde. Klev upp och moffade proteiner, lite reparationsmaterial till musklerna. Idag känns det mest obekvämt i arslet. Aningen ömt i låret. På ett ställe som kräver kvinnlig naprapat. Och inte ens det skulle kännas obesvärat.
Och så gjorde jag naturligtvis nåt urbota dumt; kikade lite på träningsstatistiken för förra året. Kilometertiderna. Det går bara långsamma och långsammare i mitt löparliv. Även bortsett från att jag numer övergett asfalten för terrängen. Upplyftande? Icke ett dugg!
Och inte duggar det ute heller.
…………………………………………………………………..




